Det är brukligt, att så här års reflektera över det gångna året. Vi drar oss till minnes händelser som varit under året. När det sedan är gjort, hälsar vi det nya året välkommen. Men jag vet inte vad jag ska tycka om året som gått, för när jag flyktigt reflekterar över 2015, blir jag nästan deprimerad.
Bilden av Alan Kurdis, barnet som dog under flykten över Medelhavet och som sedan spolades i land är stark, terrorattacken i Paris, diktatorn i Vitryssland som blev omvald, naturkatastrofer men värst var väl ändå dödsattacken mot barnen i skolan i Trollhättan. Massakern i Trollhättan, morden på de barn och den personal som hade invandrarbakgrund, går inte att förstå. En ensam ung vit man går in på en skola och mördar barn. En terrorist med uppdrag att mörda, precis i likhet med Anders Behring Breivik och Peter Mangs. Men det vill vi nog helst inte se, att en terrorist faktiskt kan vara en infödd vit svensk och där målet är inflyttade svenskar som har en annan hudfärg eller annan religionstillhörighet. Det verkar vi ha svårt att kunna tro.
Hat, invandringsfientlighet, intolerans och oro. Så känns det i alla fall när jag reflekterar över medias och andras rapporteringar från världens alla hörn. Så ibland undrar jag vad som tagit åt oss människor, har vi blivit helt galna och tappat allt sans och förnuft?
Sen minns jag andra bilder, ljusare bilder. Som visar att många människor engagerar sig i flyktingarnas situation. Mat, varma kläder och vattenflaskor delas ut och hem öppnas upp. Fler och fler röster som höjs för att ge en annan bild än den bild som sprids. Bilden som några vill sprida, att vi som lever i fred och frihet, borde känna oss hotade av de människor som faktiskt flyr från krig och elände.
Exempelvis så tvivlar jag på att jag hade haft styrkan att fixa en fest, om jag felaktigt blivit hämtad av säkerhetspolisen med buller och bång. Men den styrkan hade den unge mannen som flytt från krig och som fått en fristad i Boliden. Han blev felaktigt anklagad för att planera terrorbrott, men när han friades så fixade han en fest. En fest!? Vem av oss skulle ha den toleransen? När vi idag tycks leva i lättkränkhetens tidevarv, där alltmer ses som en oförrätt och genast måste uttryckas.
Jag minns också alla människor som engagerar sig i språkcaféer, alla de som blir gode män och alla de som samlar in kläder till behövande. Jag beundrar de läkare som jobbar åt Läkare utan gränser världen över, som varje dag kämpar för att kunna få ge sjukvård under svåra förhållanden. Jag respekterar de människor som varje dag kämpar för demokratin i diktaturer som exempelvis Vitryssland. Varje dag kämpar människor världen över för frihet, för ett demokratiskt styrskick och för fred. Det är värt att hyllas och minnas!
Alltså väljer jag att minnas år 2015, som det året när många människor ställde sig upp för rättvisa, solidaritet och tolerans. Slutsatsen blir alltså att 2016 har goda förutsättningar för att bli ett bra år.
Ps, så här på slutet av min krönika tänker jag att vi kanske firar för lite i vårt land? Vi fixar för få fester helt enkelt. Vi borde fira att vi lever i fred och i frihet och fixa en fest när saker och ting lättar i våra liv och tänka att varje dag räknas.