Redan i oktober hängde i Åhléns skyltfönster julglittret, pumlorna och de nya gardinerna jag borde köpa. Bilden av en lyckad julafton där alla är samlade, maten är överdådig och julklapparna är precis det vi önskat oss. Försäljningskonceptet är lyckat och varje år kan tidningarna damma av sina gamla perenner och förklarar att julhandeln har slagit rekord igen. I samma tidning läser jag också vartenda år att vi under julen skänker mer pengar till välgörenhet än annars under året. Som om solidariteten vaknade med den vansinniga konsumtion vi ägnat oss åt.
Nu såhär under mellandagarna när julmaten precis sjunkit undan, presenterna är öppnade och jag undrar om jag verkligen fick det jag önskade mig är det lätt att känna att förväntningarna som trissats sedan första advent kanske inte motsvarade verkligheten. Jag funderar också om det var solidariteten som vaknade i mig när jag skänkte en extra tjuga till frälsningsarmén under julhandeln. Eller om det var mitt dåliga samvete. Solidariteten som är att tillsammans ta ansvar för något i egenskap av att vara del av den gemenskapen känns långt ifrån min tjuga till frälsningsarmén. Tjugan som stillade mitt egna dåliga samvete snarare än att vara till för någon gemenskap jag själv är en del av.
Någon kommer säkert stoppa mig här och säga att det väl ändå måste vara bättre att ge pengarna till välgörenhet än att konsumera än mer i julhandelns svettiga kassaköer! Må så vara. Men jag kan ändå inte låta bli att känna lite avsmak för välgörenheten. En gammal klasskamrat till mig föreslog en gång att det väl vore bättre om vi betalade mindre skatt och ägnade oss mer åt frivillig välgörenhet. Då skulle folk få mer pengar på fickan och kunna bestämma själva att de ville hjälpa de fattiga. Tänk vad de som hade pengar skulle få känna att de gjorde en bra gärning då! Jag skrattade lite då och tänkte att det var långt ifrån det samhälle vi har i Sverige. Och tack och lov det.
Men under förra året ökade utbetalningarna av försörjningsstöd i 95 procent av Sveriges kommuner. Trycket på kyrkornas hjälpverksamhet som skänker mat- och klädpaket till barnfamiljer har ökat. De senaste tjugo åren har klyftorna blivit större i Sverige och allt fler får svårt att klara sin försörjning. Samtidigt sänkte den borgerliga regeringen skatten med hundra miljarder kronor under förra mandatperioden. Detta var visserligen något som kom svenska folket till del som mer pengar i plånboken och större makt över sin inkomst. I slutänden kanske en del hamnade i frälsningsarméns insamlingsbössa för välgörenhet. Som i mitt fall.
Fast jag tvivlar på att min solidaritet har ökat i och med att jag fått mer pengar i plånboken. Istället för min skattesedels bidrag till den gemensamma välfärden (som jag själv är en del av) fick arbetslöshetsförsäkringen stryka om foten, tjugofemtusen personer som arbetat i den offentliga sektorn tvingades lämna sitt jobb och svårt sjuka blev av med sin sjukpenning. Det är nog här min gamla klasskamrat menar att jag ska äga mig åt frivillig välgörenhet. För vad händer om det inte finns välgörenhet när klyftorna ökar och alltfler tvingas vända sig till kyrkan för att servera mat på bordet till familjen under julhelgen? Om solidariteten är att tillsammans ta ansvar för något i egenskap av att själv vara en del av den gemenskapen så vill jag nog inte kalla min juliga välgörenhet för solidaritet. Snarare ett sätt att döva mitt dåliga samvete. Över att klyftorna i samhället växer medan jag tillhör den vinnande sidan som kan fira jul med presenter och dignande julbord. Medan andra får säga tack för hjälpen och din tjuga till frälsningsarmén.