När det svenska socialförsäkringssystemet byggdes upp beslutades att de svenska löntagarna skulle vara med och betala för det utökade försäkringsskyddet genom att avstå från en viss del av löneutrymmet som via arbetsgivaravgifterna skulle kanaliseras in i systemet. Eftersom det rörde sig om en försäkring skulle avgiften användas till den gemensamma finansieringen och kunde därmed närmast jämställas med en egen premie till försäkringen. Men tyvärr har det direkta sambandet mellan det löneutrymme som arbetstagarna avstått ifrån och vad som går in till socialförsäkringssystemen försvagats.
När Anders Borg och alliansregeringen sänkt sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften och arbetsmarknadsavgiften har Anders Borg inte valt att enbart sänka arbetsgivaravgiften utan samtidigt valt att höja den allmänna löneavgiften, det vill säga den av arbetsgivaravgiften som tas in utan att vara predestinerade till socialförsäkringarna utan mer har karaktären av en vanlig skatt som tas in via arbetsgivaravgifterna. 2006 låg den allmänna löneavgiften på 4,4 procent, och 2013 ligger samma avgift på 9,88 procent, det vill säga mer än en fördubbling av avgiften.
De sociala avgifterna ligger idag som helhet på 31,42 procent. Därmed har mer än en tredjedel av det löneutrymme som löntagarna avsatt till försäkringslösningar förts över till den del som Borg kan förfoga över fritt och utan insyn, det vill säga den allmänna löneavgiften. Detta är inget annat än en dold skattehöjning som Anders Borg genomfört. Enligt budgetpropositionens specifikationer uppgår intäkterna för allmän löneavgift 2014 till 141,5 miljarder kronor, 137,1 miljarder i arbetsgivaravgifter och 4,4 miljarder i egenavgifter. Det ska jämföras med 2006 då den allmänna löneavgiften drog in 51,5 miljarder. Alliansen har alltså höjt denna ”indirekta skatt på arbete”, som den kallas i budgeten, med 90 miljarder sedan 2007.
Detta kan ställas i relation till att alliansen på årsbasis sänkt skatterna med 138 miljarder kronor fram till 2014. Hade man också fått igenom den höjda brytpunkten för statlig skatt, som stoppades i förra veckan, skulle totalsumman ha landat på 141 miljarder. Det motsvarar i princip vad Anders Borg tar in på den fördubblade allmänna löneavgiften.
När alliansregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg i spetsen talar sig varma för att deras politik innebär att de ger löntagarna mer i plånboken så handlar det i verkligheten om pengar som löntagarna själva har avstått och öronmärkt för att få en god social trygghet. Det är bara att konstatera att Alliansens inkomstskattesänkningar i själva verket finansieras av höjd skatt på arbete, via den allmänna löneavgiften.
När alliansregeringen tillträdde efter valet så slog man på stora trumman för att de gemensamma trygghetsförsäkringarna skulle präglas av en ökad försäkringsmässighet. Det skulle råda ”raka rör” mellan avgift och förmån, och sänkt skatt på arbete. Men det som nu hänt är att Anders Borg har sett till att han fått ett rakt rör från arbetstagarna, via de sociala avgifterna, rakt ner i Anders Borgs det svarta hål i statsbudgeten som skapats tack vare skattesänkningarna.
Beror höjningen av den allmänna löneavgiften på att de gemensamma trygghetsförsäkringarna går i underskott? Nej, tvärtom är det så att de går med stora överskott. Siffror som tidningen Aktuellt i Politiken redovisade 2012 visar på mycket stora överskott. Socialförsäkringarna beräknades då gå med mellan 50-100 miljarder i överskott – årligen. Detta är i sin tur effekten av alliansregeringens förda politik med sänkta ersättningar och kraftigt skärpta inträdeskrav till socialförsäkringarna.
Moderaterna upprepar gång på gång sitt mantra om att de har ändrat profil på sina skattesänkningar och numera i huvudsak riktar dem mot löntagare med vanliga inkomster. Naturligtvis bortser då Fredrik Reinfeldt och Anders Borg från effekterna av finansieringen via de sociala avgifterna och regelskärpningarna i trygghetsförsäkringarna. Summan av kardemumman blir när man tar hänsyn till hur skattesänkningarna finansieras så blir den sammanvägda fördelningseffekten att klassklyftorna ökar och att den sociala tryggheten för arbetstagare med vanliga inkomster naggas avsevärt i kanten.
Anders Borg ser nämligen till att det han förlorar på gungorna i statsbudgeten tack vare jobbskatteavdragen tar han igen på karusellerna i form av den allmänna löneavgiften. Men han är skicklig retoriker och kan lägga ut texterna så att folk köper det han säger. Nyckeln till detta är att alltför många arbetstagare har glömt att de sociala avgifter som arbetsgivarna betalar in faktisk är löneutrymme som man en gång i tiden avstått ifrån. Alltför få inser därmed att de själva betalar skattesänkningarna, och att det inte blir så mycket mer kvar i plånboken som Anders Borg vill göra gällande. Detta är en sak som måste lyftas fram under den kommande valrörelsen.