EU befinner sig i den djupaste krisen sedan Tyskland och Frankrike efter andra världskriget slog ihop sina kol- och stålindustrier, och tillsammans med några andra länder på kontinenten lade grunden till den Europeiska Gemenskapen (EG). Om den illa genomtänkta gemensamma valutan (euron) alls överlever påfrestningarna, sker det till priset av en delning av Europa. En kärna med euron som gemensam nämnare fortsätter att fördjupa det ekonomiska och politiska samarbetet. En yttre ring av länder, däribland Sverige, har hamnat i ett centrifugalt kraftfält och rör sig i praktiken bort från Europa, med Storbritanniens konservativa regering i spetsen.
Vad detta betyder för hela Europatanken och EU:s vid Nobelprisutdelningen i Oslo prisade arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter är lätt att räkna ut. EU:s försvagning har redan lett till att länder i Unionens periferi tar sig allt större friheter att bryta mot EU:s grundläggande principer. Det mest flagranta exempelet är Ungern som nu utan större protester från EU installerar ett auktoritärt styre som för tankarna till de regeringar som på 1920- och 30-talen banade väg för judeförföljelser och samarbete med Hitlertyskland.
EU:s försvagning försämrar också utsikterna till demokrati Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Men det är inte bara de gamla kommunistländerna i Östeuropa som börjat svaja. Den dramatiskt ökade arbetslösheten och de sociala nedskärningarna har urholkat förtroendet för politikerna och politiken, i synnerhet i Sydeuropa. Medborgarna känner sig svikna, för att inte säga bedragna, både av sina nationella politiker och av EU:s ledare. EU-solidariteten visade sig vara en tom fras. I kristider tänker länderna på sig själva. De rika struntar i de fattiga.
Det är egentligen inget systemfel hos EU. Felet är att Europa styrts av politiker som av populistiska och ideologiska skäl avvisat solidariteten som princip och hellre plockat politiska poäng på hemmaplan än försökt lösa de gemensamma problemen, vilka åtminstone i början var något så när hanterliga. Grekland utgör två procent av Europas ekonomi. I stället för att snabbt lösa Greklands skuldkris, lät man den finansiella oron sprida sig till hela Europa.
Anders Borg är en av de mest arroganta förespråkarna för den högerpopulistiska linjen i Europa, ständigt i färd med att mästra andra mindre lyckligt lottade länder. På sistone har han låst sig till den grad att det uppenbart skadar svenska intressen. Genom att försöka sätta krokben för en gemensam europeisk banktillsyn och vägra släppa fram EU:s långtidsbudget, har Borg tillsammans med några likasinnade kollegor lyckats fördröja nödvändiga reformer och därmed också Europas ekonomiska tillfrisknande. På längre sikt hotas hela den inre marknaden, som varit till stor fördel för det exportberoende Sverige.
Som om det inte räcker med att Borgs snävt nationella perspektiv isolerat oss i EU, rullar den borgerliga regeringen fram det verkligt tunga artilleriet - snuset. Handelsminister Ewa Björling proklamerar att "fullskaligt krig" med EU nu gäller ifråga om vår rätt att exportera svenskt snus till resten av Europa, där denna tobaksprodukt sedan länge är förbjuden av hälsoskäl. Den borgerliga regeringen verkar inte inse det utmanande i att Sverige gör en exportfråga av en hälsofråga, och skickar hälsominister Maria Larsson till Bryssel för att lobba för ett svenskt företag (Swedish Match).
Allt fler européer undrar vad vi svenskar håller på med, och om vi verkligen vill vara med i Europa.