BENGT-URBAN FRANSSON PITEA-TIDNINGEN.SE: Snabba kast mellan hopp och förtvivlan

Fredag morgon. Solen sken. Det kändes som om man fylldes av ny livsenergi. Livet kändes ljust och förväntansfullt. Iväg till jobbet. Snappade åt mig en tidning när jag passerade receptionen. In på kontoret. På med datorn och ut på nyhetssidorna. Yes! Livsgnistan fick ytterligare energi. Gapet mot borgarna var nere i 1,2 procentenheter och de rödgröna hade knappat in ordentligt. Det kändes lätt att sätta sig i bilen och köra de dryga tolv milen upp till Arvidsjaur för att träffa läsare på marknaden där. Valarbetarna lyste av självförtroende och det kändes som om vi hade vind i seglen. Både bokstavligt och bildligt talat.
Söndag morgon. Regntunga skyar. Deprimerande grått ljus. Regn som hängde i luften. Obehaget och tristessen vilade bakom hörnet. Det kändes helt enkelt inte bra. En sådan där dag man helt enkelt kan vara utan och man hellre skulle gå i idé. Mycket motvilligt drog jag mig ur sängen och funderade på om jag skulle duscha först eller om jag skulle låta omvärlden komma in i min lägenhet så jag fick veta vad som hänt i världen. Resultatet blev en kombination av båda alternativen. Datorn gick igång och kallduschen levererades omgående. Alliansen egen majoritet. Tvi vale vilken start på dagen. Fredagens hopp och förväntning inför resten av valrörelsen blev genast till bottenlös förtvivlan. Alternativet att gå i idé i minst fyra år blev än mer attraktivt. Med den kyla som smög sig på mig där framför min dator så kändes det gott och varmt att bara krypa ihop och försvinna bort i djup sömn tills en varmare tid kommer.

Det är nu man inte får ge upp. Det är bara att bita ihop. I dag är det tjugofem dagar kvar att kämpa för att öppna ögonen på människor så de ser bortom sin egen plånbok. Funderar på vad som händer i andra ändan av den ekonomiska kedjan, och hur detta påverkar Sverige i längden. Det handlar om att få människor att se vad priset är, för ingenting kommer gratis. Sänker man skatterna så måste välfärden stryka på foten. Ett plus ett är fortfarande två. Det går liksom inte att ändra på.
I stället för att sänka skatterna så vill de rödgröna höja kvaliteten i förskolan genom att staten tillsammans med kommunerna ska öka resurserna till förskolan med en miljard kronor, ett tusen miljoner kronor. På så sätt vill man vända trenden och höja personaltätheten i förskolan. Det är ändå här grunden till det livslånga lärandet läggs. Med en bra start i förskolan med sig i bagaget har barnen en bättre grund för det som väntar i grundskolan.
I stället för att ge de som har mest i samhället ännu mer vill de rödgröna i stället ge ytterligare en miljard, ett tusen miljoner, kronor till sjukvården under år 2011. Genom detta vill man åstadkomma ett patientkontrakt som gäller från kontakt till genomförd behandling. Detta för att öka tillgängligheten, minska de verkliga köerna och se till att den sammanlagda tiden för undersökning och behandling. Tanken är också att man genom denna satsning ska kunna inrätta fler hemläkarbilar som kan komma hem till barnfamiljer, handikappade och äldre. De rödgröna vill också skapa fler närakuter som komplement till de ordinarie akutmottagningarna. Man vill också utöka antalet platser på läkarutbildningen eftersom man ser en brist på allmänläkare inom primärvården. S, V och MP vill också samla huvudmannaskapet för både hemsjukvård och äldreomsorg hos kommunen. Multisjuka äldre ska få en personlig läkare med helhetsansvar. Den personliga läkaren ska även göra regelbundna läkemedelsgenomgångar för att förhindra felmedicinering. Är inte det bättre än att genomföra ytterligare skattesänkningar.
Tjugofem dagar att vända förtvivlan till hopp. Det är vad spurten handlar om. Dagar som måste bestå av blod, svett och tårar.