I Stockholm tampas jag, mina vänner och bekanta med ett fiktivt livspussel. I det gedigna utbudet av restauranger, livsstil, riksteater och kulturliv känns en promenad längs samma kvarter en fredagskväll som en slentrian. Varför ska vi bo i en huvudstad när det enda vi vill är att ta en kvällspromenad på samma skogsstigar?
För att slippa utbud och stress far jag ibland norrut. Just nu i Näsåker där fotboll på tv, samtal i köket eller en promenad på byn finns som alternativ. Jag kan visserligen ta bilen till Nämforsen och titta på hällristningar. Men det finns ingen anledning. För valmöjligheterna är inte det vi söker.
Vi pratar över en tekopp om kollektivism och individualism. Jag menar att det är svårt att ordna matlag tillsammans efter jobbet eftersom mina vänner bor så långt bort. 40 minuter tunnelbana på andra linjen, eller 50 minuter på pendeln. Bussbyte vid Slussen. Det är lättare att ses på stan och äta något för flera hundralappar. Vi bokar in en fika i kalendrarna flera veckor i förväg istället för att svänga förbi och kolla om det finns kaffe i bryggaren.
Samtidigt söker vi ett sammanhang och en gemenskap i storstan där vi bor. Men inte med våra närmaste grannar. I ett mindre samhälle behöver du däremot lära dig att leva med dina grannar – annars blir de outhärdliga.
Det blir grannarna i Stockholm också. Den som inte sätter upp en lapp med information om födelsedagsfest utan lever om halva natten. Hon som uttalar sig rasistiskt om de nyinflyttade grannarna i huset bredvid. Alla de våningar och portar bredvid oss där vi inte ens vet vem som bor bakom. Vi skulle aldrig våga knacka på och be om hjälp eller låna en kopp socker.
I Stockholm är lokalsamhällets gemenskap ett minne blott när stadsdelar segregeras och det är svårt att få bostad där du har växt upp. Du tvingas flytta och växa upp i områden som inte är bekanta, med grannar som du inte känner. För att så småningom kunna flytta och göra bostadskarriär. Till ett nytt bostadsområde 40 minuter bort med tunnelbana. Där du inte heller känner dina grannar. Du kanske till och med är rädd för dem om de skulle knacka på.
Där rädsla frodas dödas gemenskap.
Samtidigt är det romantiserande att säga att det på landsbygden och i småstäderna alltid finns en gemenskap. Det gör det inte. Det kryllar av grannfejder, alienation och främlingsfientlighet.
Men jag vill ändå slå ett slag för småstadens möjligheter. Där finns – trots fördomarna om inskränkthet och smala normer - stora möjligheter att skapa öppenhet, gemenskap och mångfald. Om vi väljer att göra det. Luleå Pride och Tornedalen Pride är två bra exempel på när människor går samman och gör något tillsammans – för allas lika värde. Det är initiativ som kan vara viktigare än riksteatrar och sena öppettider på stan.