I SKOP:s undersökning som kom i onsdags så fick man 4,6 procent, och i Demoskops undersökning som kom dagen efter fick man fem procent. I båda fallen ligger ett parlamentariskt utanförskap inom felmarginalen.
Det här är en kris som kommit smygande och som mer än något annat kan kopplas samman med det Moderatstyrda allianssamarbetet. När Statistiska centralbyrån (SCB) gjorde sin partisympatiundersökning våren 2004 – några månader innan de borgerliga partiledarna inte badade tunna hemma hos Maud Olofsson i Högfors – hade de tre borgerliga småpartierna tillsammans 24,5 procent av väljarstödet, medan Moderaterna hade 21,6 procent.
I valet 2006 hade de borgerliga småpartierna visserligen minskat till 22 procent samtidigt som Moderaterna hade ökat till 26,2 procent. Men det tapp man gjort till det ledande partiet i Alliansen kunde ändå accepterats eftersom valresultatet gav en borgerlig majoritet i riksdagen och det minsta av de borgerliga partierna – Kristdemokraterna – ändå hade ett stabilt väljarstöd på 6,6 procent.
I valet fyra år senare hade klyftan mellan Moderaterna och de övriga partierna ökat än mer. Medan Moderaterna tangerade Socialdemokraternas valresultat med drygt 30 procent av väljarstödet sjönk småpartiernas stöd till sammanlagt 19,2 procent.
Och då ska man ta med i beräkningen att 30 procent av Centerpartiets väljare och 37 procent av Kristdemokraternas väljare egentligen hade ett annat parti som första preferens.
Utan stödröster från vad som i huvudsak var moderata sympatisörer hade Kristdemokraterna inte kommit in i riksdagen det senaste valet samtidigt som Centerpartiet skulle ha klarat sig över tröskeln med 0,6 procentenheter till godo.
Men i valet 2010 fanns regeringsmakten – och kanske till och med en riksdagsmajoritet – inom räckhåll. Det fanns goda skäl för moderata sympatisörer att omfördela sina röster till andra borgerliga partier för att därigenom säkra ett fortsatt alliansstyre.
Kan man verkligen vara så säker på att den viljan finns kvar när den rödgröna majoriteten i opinionen ser ut att växa och det dessutom är tre borgerliga småpartier som kan ramla ur riksdagen?
Det räcker ju inte längre att omfördela rösterna. Även om alla borgerliga röster räknas så ser det i dagsläget inte ut att bli mer än knappt 40 procent för alliansen medan de rödgröna partierna med råge passerat 50 procent.
Med tre partier som riskerar att åka ur riksdagen ökar också risken att något av dem faktiskt åker ut eftersom det inte finns ett självklart parti att stödrösta på. Det ökar i sin tur risken att moderata sympatisörer som taktikröstar kastar bort sin röst.
Och det dessutom i en situation där inte ens regeringsmakten är inom räckhåll.
Stöd- och taktikröstande är nämligen traditionellt något som är kopplat till just regeringsmakten. Klassiskt har det handlat om att socialdemokratiska sympatisörer röstade på kommunisterna för att hålla dem över riksdagsspärren och därmed säkra en arbetarregering.
Det skedde dessutom ofta i en organisatoriskt sammanhang där det fanns reella möjligheter att påverka hur stora grupper röstade. Men det är svårt att se vad den nutida borgerliga motsvarigheten till det socialdemokratiska arbetsplatsombudet som övertygar sina arbetskamrater att rösta på kommunisterna i riksdagsvalet och Socialdemokraterna i övrigt skulle kunna vara.
Frågan är om inte det mest rationella för moderata sympatisörer är att göra processen kort med de borgerliga småpartier som ständigt balanserar på spärren och stör bilden av den regeringsdugliga borgerligheten med sina desperata utspel, och i stället konsoliderar den kommande oppositionen i det egna partiet?
Och de borgerliga småpartierna kan bara hoppas att de inte gör just det.