Slå vakt om public service!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Italiens rikaste man, mediemagnaten och före detta premiärministern och Forza Italia-partiledaren Silvio Berlusconi har i många år varit den klart dominerande mediemogulen med majoritetsägande i tre kommersiella tv-kanaler i Italien. Under sina år som Italiens premiärminister fick han därtill också starkt inflytande över den statliga public service-kanalen RAI.
På nyårsdagen sände Kunskapskanalen i Sveriges television ett synnerligen intressant reportage om den italienska skådespelaren och regissören Sabina Guzzanti, vars satirprogram Raiot lades ner redan efter ett avsnitt. Satiren var frän och maktens Italien häcklades. Detta tålde inte högerledaren och mediemagnaten Berlusconi, som ansåg att Raiot var exempel på "dålig humor och förtal".
Silvio Berlusconi har inte bara makt att stoppa tv-program han inte gillar. Han har också när det passat sett till att enskilda medarbetare stoppats eller åtminstone hindrats i sina yrkeskarriärer. Den journalist som inte spelar med i spelet riskerar att bli sågad jäms med fotknölarna. Så fungerar det bara alltför ofta i det hårt kommersialiserade italienska medieklimatets brutala marknadssamhälle.
Skulle sånt kunna hända även i Sverige? Självklart. Om också inte ännu. Men får Reinfeldts alliansregering trampa vidare med sin i valet delvis dolda mediepolitiska linje har vi snart inget presstöd kvar i vårt land, andratidningarna riskerar att dö sotdöden och allmänhetens licensfinansierade public service-radio och -tv riskerar att gradvis stöpas om och bantas.
Redan i alliansens första budget beslöt man plötsligt att halvera sändningstillståndet för SVT från sex till tre år och dessutom att frysa den tidigare beslutade uppräkningen av presstödet.
De senaste veckorna har det dessutom skickats ut testballonger om att SVT:s nyhetskanaler borde slås ihop/bantas - det officiella motivet är, som så ofta, att spara pengar. Men effekten av dessa ideers genomförande skulle kunna bli mer långtgående än så för den samhällskritiska bevakningen. Om dessa och andra liknande ideer tillåts bli verklighet.
Redan hittills genomförda åtgärder och attacker mot public service och presstödet från Reinfeldt-regeringens sida är synnerligen illavarslande. De kan mycket väl följas av nya lika välplanerade, som för väljarna i valet dolda, hugg och slag mot icke-kommersiell radio och tv i allmänhetens tjänst och värnet av mediemångfalden på tidningsmarknaden, om inte motkrafterna mot en sådan oönskad utveckling stärks rejält.
Reinfeldt-regeringens nyliberala mediepolitiska dagordning inger stor oro för framtiden. Här gäller det att ta kamp mot de kommersiella marknads- och nyliberala politiska krafter som trycker på och vinner ökat stöd hos den nya alliansregeringen. Det gäller att handla medan tid är, för att förhindra en berlusconifiering av det svenska medielandskapet.