Lördagen den 5 mars i år kastade jag mig ut i Twitterflödet. Det är ett beslut som jag inte har ångrat. Mitt Twitterflöde har gett mig kunskap, information, tips och nya infallsvinklar plus en hel del kul. Men Twitter är som Star Wars. Det finns såväl en ljus som en mörk del av kraften – och då tänker jag inte i första hand på aggressiva troll och rasistiska äggskallar.
Det finns även i grunden vettiga politiker och skribenter som likt rymdsagans Luke Skywalker lockas av Darth Vader och den mörka sidan. Vissa, som borde veta bättre, har gjort det till en konst att vräka ur sig småaktiga personangrepp, hånfulla kommentarer och örfilar på 140 tecken om andra som har en annan politisk åskådning.
Den senaste tiden har det handlat mycket om ett antal M-toppar som använde ett skämt från socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för att framställa henne som motståndare till manlig rösträtt. Det drog igång ett drev mot Strandhäll och hennes stab.
”Trevligt att få samtal från män som tycker att jag ska dra åt helvete och dö för att jag jobbar med ett kvinnligt statsråd som skojade lite”, konstaterade Linn Johansson, presskommunikatör vid socialdepartementet.
Men det handlar verkligen inte bara om Moderaterna. I liberala Sundsvalls Tidning påpekar ledarskribenten Petter Bergner att det även finns etablerade S- och vänsterdebattörer som har skäl till självrannsakan och borde skämmas för hur de förvrängde ett uttalande av Fredrik Reinfeldt (M) om ”etniska svenskar mitt i livet”.
Så är det. Det finns kålsupare både till höger och vänster. Vi kan dessutom diskutera till döddagar om det var Anders Lindberg på Aftonbladet eller riksdagsledamoten Hanif Bali (M) eller någon annan som kastade den första stenen. Men det är lika fruktlöst som att reda ut vem av sexåringarna som började bråka först i sandlådan.
I Dagens Nyheter uppmanar ledarskribenten Erik Helmersson helt riktigt både Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven att säga åt sina underhuggare att skärpa sig. Det är dock inte bara ett partiledaransvar att medverka till sans och balans i debatten.
Till sist bottnar allt i ett personligt ansvar för hur du uttrycker dig om dina medmänniskor, oavsett om du skriver ledare, insändare eller Twitterinlägg. Men det finns givetvis ett särskilt ansvar för de som fungerar som stilbildare i samhällsdebatten och borde kunna använda de vassa replikerna med måtta och förnuft – ledarskribenter, riksdagsledamöter, kommunikatörer, politiska konsulter och liknande.
Alla ansvarskännande demokrater, oavsett politisk kulör, borde följa Michelle Obamas goda råd: ”If they go low, we go high”.
Ambitionen borde alltid vara att hålla en god och saklig ton – inte att sänka nivån, fördumma, förvanska, förgrova eller förvandla det politiska samtalet till simpel gyttjebrottning. Vi behöver inte tillmälen som husblatte, batikhäxa eller stolpskott. Det går faktiskt att diskutera A-kassa, sjukförsäkring, jobbpolitik – till och med migrationspolitik – utan att använda förnedrande, kränkande och hånfulla invektiv mot den som tycker annorlunda.
Det kanske inte ger lika många ”likes” och ”retweets”. Men i längden tror jag att samhällsdebatten och svensk politik tjänar på det. Minns att de flesta stora reformer i Sverige trots allt formats av politiker och partier som rört sig i en anständig mittfåra – inte av elaka skrikhalsar och frustande stridshingstar.