I torsdag fick jag ett mycket intressant telefonsamtal från en femtioåttaårig man. Han ringde för att berätta hur hans livssituation ser ut just nu och hur hans vilja att ta sig ur Fas 3 nu riskerade att ruinerna hela hans ekonomi. Naturligtvis handlade vårt samtal om de sjuka bestämmelser som finns i arbetslöshetsförsäkringen som innebär att om du jobbar sex månader eller mer under en tolvmånadersperiod så reduceras din dagersättning eftersom det då räknas som att du jobbat deltid. Jobbar du inte mer än fem månader påverkas inte din ersättning. För hans del skulle det innebära att hans ersättning skulle sjunka med femtusen kronor per månad, om han inte lyckades få nytt jobb efter det att hans tillfälliga jobb upphört
Detta om något motverkar väl viljan att ta ett jobb. Detta om något är väl en tröskel som borde tas bort för att stimulera arbetslösa människor att ta varje jobb de får möjlighet till. Men jag förstår var skon klämmer, men det vill nog den borgerliga regeringen helst inte tala högt om. Det handlar ju om att den verkliga stimulansen ska vara just att ersättningen sedan blir så låg att den tvingar ut den arbetslöse på arbetsmarknaden till vilken lön som helst för att klara sig. Jag har skrivit om detta förr, viljan att pressa reservationslönerna nedåt så att arbetskraften blir billigare. För det är precis vad det handlar om.
För självklart är det så att den man som ringde mig skulle ha tvingats acceptera jobb till lägre löner om hans ersättning i arbetslöshetsförsäkringen hade sänkts drastiskt. Han måste ju överleva på något sätt, vilket han knappast skulle klara på den nya ersättningsnivån. Hela konstruktionen är extremt utstuderad. Moderaterna kan få igenom sitt systemskifte på svensk arbetsmarknad utan att behöva tala högt om det. Allt sköter sig självt som ett självspelande piano. Herrarna Borg och Reinfeldt kan lugnt luta sig tillbaka och se hur allt faller på plats.
Men för den snart sextioåriga mannen blir situationen till en rävsax. Vågar han riskera hela sin privatekonomi genom att ta förlängningen av jobbet så att han kommer upp i en ny a-kasseperiod med sänkning av ersättningen och tro att han kommer kunna hålla sig med jobb så att han inte behöver stämpla eller ska han välja att tacka nej till jobbet och därigenom kunna behålla ersättningsnivån så länge nuvarande period räcker. Hur ska han välja? Han vill ju inget annat än jobba. Men tiderna är bistra och vem vet om det finns något jobb för honom när förlängningen av hans tillfälliga jobb är slut.
Regeringens tal om arbetslinje klingar otroligt falskt om man tittar på hur den i praktiken fungerar. Många delar är rent omänskliga. Fas 3-konstruktionen är en annan sida av detta mycket obehagliga mynt. Ett system som där arbetsgivaren vinner och arbetstagaren utnyttjas. Men vem blir egentligen förvånad. Det här är samma gamla moderatpolitik som vi alltid sett. Den är bara klädd i andra och vackrare ord. Ord som de stulit ifrån oss och fyllt med annan innebörd i förhoppningen om att svenskarna ska svälja betet i tron att de hugger på något annat. Och alltför många sväljer betet innan de hunnit känna den beska smaken. Det får vi leva med några år till. Det är bara att hoppas att väljarna ser vad agnet består av i nästa val så de inte hugger i blindo ytterligare en gång.