Visst har man många gånger hört uttrycket ”Det var bättre förr”, och med ett överslätande leende avfärdat uttrycket som nostalgiskt dravel hos personer som drömmer sig tillbaka till någon urvattnad minnesbild där det negativa blekts bort i högre grad än det positiva. Men just när det gäller skolans värld finns det kanske fog för att säga att det faktiskt var bättre förr. Då handlar det inte om en av de stora stridsfrågorna på skolans område historiskt sett, det vill säga huvudmannaskapet, utan det handlar i stället om de förutsättningar som skolan haft att verka under i ett mer organisatoriskt perspektiv.
När det gäller själva huvudmannaskapet är det fascinerande många som verkar utgå ifrån att ett fortsatt statligt huvudmannaskap för skolan med nödvändighet skulle fungerat som ett vaccin mot nedskurna resurser och förändrade arbetsvillkor. Men det finns inga som helst belägg för att det skulle vara så. Många gånger handlar detta om rena önskedrömmar.
Nej, det som helt klart var bättre för var den strävan efter långsiktighet i den svenska skolpolitiken som såväl politiker från det borgerliga blocket som politiker från vänsterblocket eftersträvade att åstadkomma. Detta gav ett lugn och en stabilitet i organisationen som i sig borgade för att skolans personal kunde ägna kraft åt att såväl nå de uppsatta kunskapsmålen som till att utveckla och föra skolverksamheten framåt. De överenskommelser som gjordes var hållbara över vilket undanröjde risken för tvära politiska kast med framtvinga de kortsiktiga och framstressade lösningar i stället för ett fokuserat arbete där elevernas kunskapsutveckling står i centrum.
Dagens situation, med ett reformtryck utan dess like, och där ett maktskifte på nationell nivå troligtvis skulle innebära ett lappkast med ny färdinriktning för skolans utvecklingsarbete, är således inte bra. Alltför mycket energi går i sådana lägen åt till att hålla näsan ovanför vattenytan. Energi som kan användas på ett långt mycket bättre sätt.
Varken dagens regering, bestående av de fyra allianspartierna, eller det socialdemokratiska partiet kan avsvära sig ansvar för den arbetssituation som personalen inom den svenska skolan befinner sig i. Det är en produkt av den reformiver som kännetecknat svenska utbildningspolitiker under lång tid. Men nu måste det vara slut på detta. Ska skolans personal kunna häva det fria fall som svensk skola befinner sig i måste de få arbetsro så att de kan koncentrera sig på detta uppdrag.
Med de mycket gedigna tankar kring skolan som formulerats i det framtidskontrakt som Socialdemokraterna fastställde vid sin kongress i ryggen kan Stefan Löfven nu ta initiativ till att bjuda in de övriga riksdagspartierna till överläggningar kring hur man ska kunna bygga en stabil och hållbar utvecklingsplattform för den svenska skolan som överlever eventuella regeringskiften vid de närmaste valen. För det är inte främst kring målen för den svenska skolan som de ideologiska skillnaderna finns. Fram till nu har det i stället varit kring verktygen för att nå dessa mål som striden stått.
Förutsättningarna för att åstadkomma en blocköverskridande skolpolitisk plattform finns. I stället för att kasta skit på varandra och ägna sig åt skuldfördelning är det nu dags att höja blicken mot horisonten. Sverige ska ha en världsledande utbildning där möjligheterna till livslångt lärande ska stå i centrum. För att nå detta måste likvärdigheten i svensk skola stärkas och resurserna användas på bästa möjliga sätt för att möta varje enskild individs behov. Det är kring hur man i praktiken ska kunna förverkliga detta som de blocköverskridande samtalen måste handla.
När utbildningsminister Jan Björklund hellre vill fortsätta med sin experimentverkstad och i rasande takt presenterar utbildningsreform efter utbildningsreform är det dags för dig, Stefan Löfven, att ta på sig statsmannakostymen och ödmjukt bjuda in till förutsättningslösa samtal kring hur vi ska ge svensk skola bästa möjliga förutsättningar att bli världens bästa skola för såväl elever som för skolans personal. Inbjudningarna till dessa samtal bör inte bara gå till de övriga partierna, utan också till företrädare för de fackliga organisationerna, till elevernas organisationer, till företrädare för näringslivet men även till ledande forskare som verkar inom relevanta forskningsområden, exempelvis pedagogik, didaktik och ledarskap. Målet måste vara att skapa en nationell uppslutning kring skolan som ger bästa möjliga grund för utveckling och förändring, men huvudmålet framför andra måste vara att skapa en stabilitet över tid som ger den lugn och ro som så väl behövs just nu i skolans värld.