När Anna Ekström, ordförande för delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA), häromdagen presenterade delegationens slutbetänkande "Flickor, pojkar, individer - om betydelsen för kunskap och utveckling i skolan" kunde hon med lätthet slå fast att de könsmönster som fanns i den svenska skolan för femtio år sedan till stora delar ännu finns kvar. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, samtidigt som de mår sämre i skolan än pojkarna. Flickor utsätts i högre utsträckning för trakasserier i skolan än vad pojkarna gör.
Detta är ett gigantiskt misslyckande för det svenska samhället, särskilt som jämställdhetsarbetet i skolan ofta lyfts fram som avgörande för den långsiktiga utvecklingen. Men vad är då förklaringarna till att skillnaderna består?
Enligt DEJA ligger förklaringen till skillnader i resultat i huvudsak på två faktorer; skillnader i förväntningar och skillnaderna i mognad mellan killar och tjejer. Delegationen pekar särskilt på vikten av de förväntningar som eleverna möter. Många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och får tidigt lära sig att hantera misslyckanden i skolan. Detta kan i sin tur leda till att pojkarnas självbild när det gäller lärandet blir mer negativ än hos tjejerna. DEJA pekar därför på betydelsen av att eleverna i den svenska skolan möts av samma krav och förväntningar, oavsett om de är killar eller tjejer.
När det gäller det faktum att tjejer oftare möts av trakasserier ligger nog förklaringen i att traditionella maktstrukturer fortfarande består. Detta måste brytas. Skolans arbete för att motarbeta kränkningar och agerande vid kränkningar måste därför utvecklas. Detta måste ske parallellt med ett fortsatt arbete med att bryta de maktstrukturer som råder.
Den svenska skolan måste bli mer jämställd. Det är uppenbart. En individs kön får inte innebära inskränkningar i möjligheterna att utveckla kunskaper, förmågor, färdigheter eller intressen. Detta är i grunden en demokratisk fråga men också en förutsättning för att svensk skola ska kunna klara det kunskapsuppdrag som man har.
Delegationen för jämställdhet i skolan konstaterar att jämställdhetsarbetet i svenska skolor till stor del bedrivs kortsiktigt och i projektform. Detta är inte någon framkomlig väg. Att påverka och förändra attityder är ett långsiktigt arbete som måste integreras i den dagliga verksamheten. Annars är risken stor att jämställdheten uppfattas som något som man pliktskyldigt jobbar med för att ha gjort det.
Tack och lov finns det många skolor som har tagit jämställdhetsproblematiken på allvar och som systematiskt jobbar med att undanröja hindrande könsstrukturer. Men det räcker inte. Detta systematiska arbete måste bedrivas på samtliga skolor. Vi kan inte sitta femtio år bort i tiden och konstatera att inget har hänt sedan DEJA presenterade sin rapport 2011.