Enligt undersökningen skulle 76 procent av svenskarna föredra att pengarna gick till skolan, medan bara 16 procent föredrar skattesänkningarna.
Bland rödgröna sympatisörer är siffrorna ännu tydligare: 93 procent vill att pengarna ska gå till skolan. Men även bland borgerliga sympatisörer fanns det en kraftig majoritet för detsamma, 59 procent.
Det är inte särskilt förvånande siffror. Från de omfattande välfärdsundersökningar som Sociologiska institutionen vid Umeå universitet har genomfört under de senaste decennierna så vet vi att det finns ett starkt – och över tid till och med växande – stöd bland svenskarna att betala mer i skatt om man vet att det går till välfärd.
När det gäller just skolan så svarade 71 procent av svenskarna ja på frågan om de kunde tänka sig att betala mer skatt om den gick till grund- och gymnasieskolan i 2010 års undersökning. Det var en ökning med tio procentenheter på lika många år.
Det är uppenbart att allt fler svenskar oroar sig för tillståndet i den svenska skolan. Enligt de undersökningar som Statistiska centralbyrån gör om vilka frågor som väljarna själva tycker är viktiga när de väljer parti så har det sedan slutet av 1990-talet skett ett tydligt uppsving för just utbildning.
I valen 1982–1994 fanns det stadigt cirka tio frågor som var viktigare för väljarna i valbåset än utbildning. I valen därefter har det bara varit en eller två frågor som placerat sig före i kön, välfärd/sjukvård och/eller sysselsättning.
Man kan fråga sig varför de svenska väljarna på 1980-talet hade ett ganska begränsat intresse för skolan, medan den seglat upp på medaljplats under 2000-talet? Varför var den skola som Folkpartiets major Björklund ständigt beskriver som en socialdemokratisk flumskola inte en källa till upprördhet bland väljarna?
Det enkla svaret på den frågan är att den faktiskt var ganska bra. Den erbjöd en utbildning som låg i topp i internationella jämförelser oavsett var vi bodde i landet. Den svenska skolan levererade inte bara toppresultat, den var också väldigt jämlik.
Så ser inte den svenska skolan ut längre. De svenska resultaten i internationella jämförelser om elevers läsförståelse, kunskaper i matematik och naturvetenskap visar på en skola som har försämrats drastiskt i förhållande till omvärlden.
Dessutom har även likvärdigheten, jämlikheten, i svensk skola minskat. Det spelar i dag större roll för resultaten vilken utbildningsnivå föräldrarna har. Men inte heller de elever som tillhör toppen presterar längre som toppeleverna gjorde tidigare.
Vad är det då som har skett sedan mitten av 1990-talet?
Problemen med den svenska skolan är inte bara en fråga om ekonomiska resurser. Det är förmodligen i ännu högre utsträckning en fråga om hur vi valt att organisera skolan.
Både kommunaliseringen av skolan i slutet av 1980-talet och det fria skolvalet som infördes på 1990-talet bidrog till att slå sönder en väl fungerande skola.
Det är dessa försämringar som slår igenom i den starka betalningsvilja som svenskarna visar för skolan.
Det finns en explosivitet i skolfrågan just eftersom den berör så stora väljargrupper. Även breda medelklassgrupper ser hur deras barns skola inte riktigt klarar av det man förväntar sig av den.
Medan exempelvis långtidsarbetslösheten kan förklaras bort med att det handlar om lata och passiviserade bidragstagare så slår skolkrisen ner som en bomb mitt i det väljarkollektiv som bar fram Alliansen.
Det räcker dock inte längre att skylla på sossarna för skolans tillkortakommanden. På sju år har det inte synts till någon skolpolitik som skulle kunna tyda på att man är på väg att vända skutan.
Skolan har potential att mobilisera väljare för det parti som kan presentera en trovärdig väg framåt. Att man verkligen är beredd att lägga pengar på skolan skulle vara en bra signal.