I en ledare i tidningen Ångermanland skriven av Susanne Sjöstedt, publicerad den 11 december, kan man läsa följande:
”Det är den där tiden på året” kommenterar en bekant – och lägger upp en bild av ett mejl från en klassförälder: ”Vill bara påminna er om att i morgon bitti är det sista chansen att lämna pengar till blomma. Det är väldigt få som lämnat hittills, bara 9 stycken. Så som det ser ut nu blir det ingen blomma … Får jag inte in betydligt fler bidrag lämnar jag tillbaka pengarna till de som lämnat.”
40 kronor per elev är summan som ska samlas in för att köpa blomma till läraren för. 40 kronor gånger hur många i klassen? Och de hittills insamlade pengarna (360 kronor) skulle alltså inte räcka utan att ”betydligt fler” betalar? Är det en blomma eller en chartersemester fröken ska få? Får fröken ingen lön? En annan förälder berättar om en annan lapp: ”Nu samlar vi in julklapp till personalen (5 namn uppräknade) så skicka med ditt barn 100 kronor med ditt barn senast den 10/12”.
När andra kommenterar att det låter som väldigt mycket pengar, menar en mamma att det väl inte är så mycket att orda om, ”en och en halv flaska fredagsvin, 2 paket (?) cigaretter, 2 veckors lördagsgodis.”
Susanne Sjöstedt kommenterar själv den ovanstående texten på detta vis: ”Den avgiftsfria skolan är under attack – och inte sällan från föräldrar som tycker att några tjugor hit eller dit inte är något att haka upp sig på. Och eftersom det är ”frivilligt” att vara med vid pengainsamlingar till lärarpresent vid terminsslutet och ”frivilligt” att lägga pengar i klasskassan för skolresa (om den förläggs utanför skoltid) lägger sig skolan sällan i. Ansvaret för en sammanhållen skola för alla barn skyfflas över på föräldrarna.”
Och visst har Susanna Sjöstedt rätt i att den avgiftsfria svenska skolan står under attack från välmående medelklassföräldrar som inte har insikt i hur snäva ekonomiska ramar vissa har. Bara jämförelsen där 100 konor jämförs med en och en halv flaska fredagsvin visar avsaknad av insikt kring den verklighet som är när 100 kronor i stället ska ställas mot några paket bindor eller 12–13 liter mjölk.
De svenska kommunerna måste se till att den avgiftsfria svenska skolan skyddas från attacker från en omedveten medelklass som endast refererar till egna förutsättningar och den egna verkligheten. Det är inte okej att kräva att barnen ska ta med en egen matsäck eller stå för egna bussbiljetter i samband med en skolaktivitet. Inte heller är det okej från skolans sida att kräva att eleven ska stå för eget liftkort vid en friluftsdag om man vill åka slalom och hänvisa de andra eleverna till pulkbacken.
Vi får aldrig glömma att nästan vart åttonde barn i Sverige lever i ekonomiskt utsatta familjer. För dessa är varje oförutsedd utgift något som kan ge magknip och sömnlösa nätter, såväl hos föräldrar som hos barn. När föräldrar ur den välmående medelklassen glömmer detta måste skolan och kommunerna stå emot och hävda avgiftsfriheten.
Susanne Sjöstedt ställer i sin ledare frågan ”Ska de välbesatta behöva anpassa sig efter de som har mycket mindre?” Svaret hon ger är det enda rätta, nämligen: ”Ja, ibland – och i den obligatoriska skolan absolut.” Så måste det bara vara. Rättesnöret kan inte vara något annat i solidaritetens och det sunda förnuftets namn.