En av de stora nyheterna varje år strax efter nyår brukar vara befolkningsstatistiken. Den brukar se ganska så lika ut år från år. Det är i stort sett samma vinnare och samma förlorare. Utvecklingen fortsätter och verkar inte avstanna på något sätt. Det är nästan som om det vore en naturlag att de större städerna ska växa på landsbygdens bekostnad.
Att människor utifrån den egna livssituationen väljer att bosätta sig på det ena eller andra stället är inget man kan, eller ens får, ifrågasätta. Det måste vara upp till den enskilde. Men det faktum att människor i allt högre grad väljer som de gör måste man ändå fundera över. För det finns mer än bara individuella orsaker. De strukturella finns där också, och det är dessa man måste finna. Det är de enda man möjligtvis skulle kunna påverka. Frågan är bara hur.
Om man lyssnar på debatten så är det lätt att analyserna stannar på en alltför ytlig nivå. Man slänger sig med modebegrepp som inte är särskilt väl definierade. Om man till exempel pratar med människor från näringslivssidan så landar man ganska snabbt i att företagsklimatet måste förbättras. Men vad innebär egentligen det? Och hur ska man göra för att förbättra det? Om man tittar på Svenskt Näringslivs rankning så blir man inte mycket klokare.
Jag kan bara ta ett exempel från den kommun jag känner till bäst, min hemkommun Arjeplog. En av de parametrar som vi fick dåliga betyg på var den som handlade om i vilken grad kommunen konkurrerar med det lokala näringslivet. Skulle man tro siffran som stod i tabellen så kunde man bara dra slutsatsen att precis all kommunal verksamhet bedrevs med kommunen som utförare och att kommunen dessutom bedrev illojal konkurrens i ganska så stor utsträckning. Det var en bild som stod i bjärt kontrast med min upplevelse av verksamheten.
Ibland kunde jag som sosse kanske ibland fundera över hur långt vi gått med att lägga ut verksamheter på entreprenad. Jag minns hur jag exempelvis höjde på ögonbrynen när diskussionen om att lägga ut parkskötseln i Luleå på entreprenad blossade upp. Det hade vi ju gjort för mycket länge sedan. Och inte kunde jag heller se den ideologiska dimensionen just i parkskötseln. Men inte gav det utslag i Svenskt Näringslivs rankning inte.
Om nu befolkningsutvecklingen fortsätter i oförminskad styrka så kommer flera småkommuner få svårt att klara kärnan i den kommunala välfärdsverksamheten. Det finns ju naturligtvis en smärtgräns, och den ligger nog betydligt närmre än många tror. Men vad ska man då göra? Danmark genomförde ju en mycket stor kommunreform för några år sedan där man slog ihop många småkommuner eftersom de inte ansågs klara av sitt uppdrag. Även Finland är på väg att genomföra en liknande kommunreform.
Diskussionerna om kommunernas framtid måste hamna på den politiska kartan. Det går inte att blunda för problemen mycket längre. Låtsas man inte om problemet gör man medborgarna en stor björntjänst. Då blir problemen övermäktiga till slut och åtgärdena panikartade. Så långt får det inte gå.