I den ledare med titeln "Symptomlindring men ingen bot" försökte jag beskriva poängen med att genomföra generella välfärdssatsningar, exempelvis barnbidrag i stllet för riktade fattigdomssatsningar som är stigmatiserande för de som berörs. I den bästa av världar hade naturligtvis våra generella försäkringssystem inte försämrats så till den grad som de gjort under de senaste sju åren. Då hade fattigdomsproblemen varit avsevärt mycket mindre.
I kommentarfältet till min ledare kan man bland annat läsa signaturen ”Allt åt alla” skriva: ”Bengt Urban förespråkar alltså skattehöjning så vi kan höja barnbidragen för alla även för dom som har det gott ställt och på så vis vill hjälper man dom som verkligt är i behov utan att det märks tror han. Förvisso en intressant och bred lösning lite som att skjuta mygg med hagelspridare fast ännu värre eftersom det är allas våra gemensamma pengar han vill sprida. Men visst allt åt alla är en populär politik men föga trovärdig när det inte går att finansiera annat än i dom röda drömmarnas värld där utgifter inte är avhängt på vilka inkomster man har.”
Det är alltså, enligt ”Allt åt alla”, felaktigt att även de välbeställda skulle gynnas av ett höjt bidrag. Reformen skulle dessutom vara dyr. Man kan ju undra vad skribenten då tycker om alla de jobbskatteavdrag som genomförts. För enligt det resonemang han/hon för om barnbidraget så måste jobbskatteavdraget verkligen vara ett rätt skynke för denne person. För det första så får de välbeställda betydligt högre skattesänkningar i kronor räknat än den som skulle få del av den fritidscheck som regeringen föreslagit. Och det verkar ju skribenten tycka vara felaktigt. För det andra är jobbskatteavdragen betydligt mer kostsamma för statskassan än vad en höjning av barnbidraget är.
Den enda slutsats jag kan komma fram till är att ”Allt åt alla” egentligen tycker att det är fel med generella system som gynnar alla som berörs i lika hög grad. De som drabbas allra hårdast ska däremot i välgörenhetens namn få ett litet stöd så att de får upp näsan i nivå med vattenytan. De värsta avarterna av fattigdom ska på så sätt poleras bort så att den yta man vill visa upp inte visar upp alltför stora skavanker.
I en kommentar från ”stensture” kan man läsa följande: ”Men det där är ju redan testat, högre skatt driver ju dessa familjers ekonomi i botten, inte blir det mer bidrag till dem då. Vi vet ju hur S handskades med den höga skatten, i slutet av mandatperioden räckte ju inte dessa till för pengarna hade istället lagts på annat slarv. Så kom inte hojtandes om att högre skatt hjälper de utsatta, för det gör det INTE, åtminstone inte under ett S-styre. Nä sänk skatten rejält så de som har det svårt får ut mer för sina pengar, så även de kan vara med i allt som händer och sker. Höjd skatt ger dyrare leverne och mer finansiell oro för barnfamiljerna.”
Här kommer det gamla vanliga skrämselpropagandan från högern till användning igen. Höga skatter är ett hot mot de som har det sämst. Så skulle det vara också om man hade en platt skatt, precis som kommunal- och landstingsskatten är, men det är inte de platta skatterna som Socialdemokraterna siktar in sig på. Sedan väljer skribenten medvetet att inte beröra vad de höjda skatterna skulle gå till. Förstärkta generella försäkringar gynnar i högsta grad de mest utsatta grupperna i samhället. Att fler kommer i jobb gör att de som tidigare varit arbetslösa får det bättre ekonomiskt. Det handlar nämligen om fördelningspolitik. Omfördelning från den som kan avstå en del till den som behöver stöd för att klara – utan att stå med fattigmössan i hand och buga.
Sedan glömmer ”stensture” så lägligt vad regeringens frysning av statsbidragen får för effekt i förlängningen. När plus och minus inte går ihop i kommunerna för att staten urholkar sitt stöd så kommer man så småningom till en punkt där skatten måste höjas. Och eftersom kommunal- och landstingsskatten är platt så blir den relativa belastningen på den som har sämst också störst.
Kom inte och snacka om att den borgerliga politiken i högre grad gynnar den som har det ekonomiskt svårt. Visst ger jobbskatteavdragen mer i plånboken för den som har ett jobb. Men i andra änden kommer räkningen som ska betalas. Som belöning för att den ensamstående sjukskrivna eller arbetslösa mamman får kämpa för att betala sin saftiga del av räkningen ska hon få en fritidscheck till sina barn som hon krona för krona ska redovisa till kommunens socialkontor. Vi tycker att hon i stället ska få en reell chans att leva ett fullt ut värdigt liv där hon inte ska behöva oroa sig för ekonomin varenda dag.