Skatter för en rättvis välfärd
SKATTERNA Föga överraskande är det de redan rika som fått mest i plånboken när den samlade borgerligheten jobbar på för att förändra vårt skattesystem. Fördelningspolitiken har kommit på undantag. Till dem som redan har ska ytterligare vara givet.
Alliansregeringens kraftiga skattesänkningar drabbar välfärden. I skolan fattas lärare och i förskolan blir barngrupperna allt större medan de som redan har en hygglig tillvaro fått allt mer i plånboken.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Reinfeldt försöker framtona som en moderatledare som i sin politik även tar hänsyn till de sämst ställda. Om detta enbart är läpparnas bekännelse, eller inledning på ett nytt vägval för den moderata politiken kan bara framtiden utvisa. Vad vi hittills sett bakom de Moderata ord- och dimridåerna är samma gamla högerpolitik som förr. Ny förpackning? Javisst, men icke mer.
När nu de flesta riksdagspartierna placerat sig i politikens mittfåra är det nödvändigt att skillnaderna i budskapen klargörs på ett tydligt sätt. En ideologisk debatt är därför viktig och nödvändig. Den har heller inte saknats om än något tafatt. Den samlade borgerlighetens skattesänkarpolitik har ställts mot den skattefinansierade välfärdspolitik som flertalet medborgare fortfarande vill slå vakt om.
Kraftigt sänkta skatter syftar dels till att åstadkomma ett systemskifte, dels till att berika dem som redan har det bra. Låginkomsttagare har mycket lite att hämta om den borgerliga skattepolitiken skulle slå ut i full blom. I den världen har sänkta skatter blivit ett mantra och nästan ett självändamål. Allt blir bättre om skattenivåerna sänks. Helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att vi ska kunna upprätthålla en rättvis välfärdspolitik för alla.
Skatter som är rättvisa och ger rättvisa har också medborgarnas stöd. Det är något som högeralliansen gärna glömmer eller nonchalerar i sin iver att ploga för sitt systemskifte. Välfärdspolitiken har ett grundmurat förtroende hos svenska folket.
Tryggheten i ålderdomen, en bra sjukvård och fungerande barnomsorg betyder mycket för de flesta av oss. För att inte tala om en a-kassa som det går att leva på när arbetslöshetens gissel drabbar. För att upprätthålla detta är vi också beredda att betala vad det kostar med skattekraft.
När det gäller satsningar på vård, omsorg och skola är samstämmigheten stor inom breda grupper i det svenska samhället; ytterligare resurser måste till för att kvalitet och rättvisa ska kunna bibehållas. Inte motsatsen. Om medborgarna själva fick bestämma dagordningen för politiken är andra frågor viktigare än nya stora skattesänkningar. Detta utesluter självfallet inte omfördelningar inom skattesystemet. Det är ingalunda en självklarhet att alla skatter i framtiden ska se ut som de gör i dag. Däremot finns det knappast utrymme att nämnvärt sänka det totala skattetrycket. Det måste ske stegvis och i små portioner med hänsyn till vår gemensamma välfärd och de nya underskott och ofinansierade skattesänkningar som alliansregeringen byggt sin politik på.
Vi medborgare slår vakt om vår välfärd. För att den ska fungera är vi dessutom beredda att betala en i jämförelse högre skatt än andra länder. Det är vår nordiska modell. Däremot kan skatteviljan självfallet minska om människor upplever att det inte får något tillbaka, att de pengar man är villiga att satsa inte går till vår gemensamma välfärd.