Journalister skriver spaltmetrar om Jonas Gardells första bok i trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar". Boken och tv-serien som nu går på SVT i tre delar utspelar sig i Stockholm under åttiotalet. Då spirade en begynnande gayrörelse och då upptäcktes de första fallen av sjukdomen hiv i Sverige. I dag har vi levt trettio år med den.
Samtidigt som Sverige kanaliserar sorg och ilska genom Jonas Gardells bok och serie packar jag min väska till Zambia. Där har Unga Örnars riksförbund ett ledarskapsprojekt tillsammans med unga aktivister som kämpar för sina rättigheter. Rättigheter som är kopplade till sjukvård, till hälsa, till demokrati och till sjukdomen hiv och aids. Där lever
690 000 barn föräldralösa på grund av sjukdomen och antalet som dör varje år i hela regionen i södra Afrika är
90 000 personer.
Organisationerna vi samarbetar med säger att de viktigaste delarna för att komma till bukt med sjukdomsspridningen är en god hälso- och sjukvård, politiker som tar frågan på allvar och medvetandegörande hos befolkningen. Att kunna prata om sjukdomen och hur den smittas är otroligt viktigt.
Hur lätt är det då att prata om en sjukdom som främst överförs i sexuella relationer? Hur lätt är det att prata om klamydia? Eller om oönskade graviditeter? I den kontexten av tabu behöver kampen mot sjukdomen ses, oavsett om det är i Sverige eller i Zambia.
För ett år sedan stod jag på en bensinmack utanför Johannesburg i Sydafrika, landet där flest människor i världen lever med hiv. På macken såldes såklart kondomförpackningar. Tio kondomer i varje för ungefär en femtiolapp, pengar som de fattiga hellre lägger på mat och boende. Det är lätt att känna att det är kört. För att sätta kondomanvändningen i ett sammanhang, i Sverige har ungefär var fjärde person någon gång haft klamydia. I vissa regioner i södra Afrika lever var fjärde person med hiv. Det är alltså en tabubelagd fråga att prata om prevention, att prata om sexualitet och om sjukdomar. Det är fortfarande skamfyllt.
Skammen behandlas mycket i Jonas Gardells böcker. Han säger i en intervju att hans böcker syftar till att ge upprättelse för dem som dog, och för de föräldrar som ljög och sa att deras barn dog i cancer. Hiv var då och är fortfarande en sjukdom man skäms för. För regeringarna i södra Afrika är det såklart ett nederlag att erkänna hiv-epidemins spridning. Det är ett misslyckande för vilken politiker som helst då en fjärdedel av befolkningen lever med en dödlig sjukdom.
Skammen och tystnaden är en av hälsans värsta fiender - vare sig det handlar om hiv-epidemin i södra Afrika eller Sveriges problem med sexuellt överförbara sjukdomar. Skam bryts genom att vi vågar bryta tystnaden. "Torka aldrig tårar utan hanskar" är ett bidrag som äntligen öppnat diskussionen om stigmatisering av hivsmittade i Sverige. Låt oss inte stanna där för det finns mycket kvar att göra både i och utanför Sverige.