När den borgerliga regeringen genomförde avregleringen av den svenska apoteksmarknaden talades det i vackra ordalag om att reformen skulle medföra ökad tillgänglighet till apoteken. Konkurrensen mellan olika apotekskedjor skulle bidra till bättre öppettider och fler apotek. Och visst har det samlade antalet apotek ökat i landet. Det rör sig om mer än trehundra nya apotek som öppnats runt om i landet - framförallt i befolkningstäta orter där det redan fanns god tillgång på apotek.
Parallellt med denna ökning av apotek har antalet apoteksombud minskat med tio procent sedan 2009 och med tjugo procent om man ser ytterligare tio år tillbaka i tiden. Detta som en effekt av den omfattande nedläggning av matbutiker och bensinstationer som skett i glesbygden.
Det är smått fascinerande att se att den ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD), inte oroas nämnvärt av att det blir allt svårare för glesbygdsbor att få tag på medicin där de bor. I en intervju i Ekot går Hägglund väldigt långt i detta resonemang när han slår fast: "På en del håll är det säkert så att det skulle kunna finnas underlag för ytterligare ett apotek medan det på andra håll finns väldigt få människor som bor där. Men det här är ju inte upp till oss att bestämma, utan upp till aktörerna att avgöra."
Socialminister Göran Hägglund friskriver sig således allt som helst ansvar för att människor i glesbygd ska kunna få tag på medicin om de behöver detta.
I Hägglunds marknadssamhälle är det marknaden som avgör om det finns tillräckligt kundunderlag för att medicin ska hållas tillgängligt - inte politikernas samhällsansvar. Om marknaden gör bedömningen att kundunderlaget är för litet är det bara för den sjuke att sätta sig i bilen eller på bussen och åka in till närmaste apotek. Ett apotek som kan ligga nog så långt borta.
Här går alltså en tydlig skiljelinje i synen på samhällsansvar mellan borgerliga politiker och politiker på vänsterkanten. Medan borgerliga politiker låter marknaden avgöra var gränsen för ansvaret ska gå så tycker socialdemokrater och andra vänsterpolitiker att det är självklart att staten måste ta ansvar för att människor i alla delar av landet ska kunna ha en bra tillgänglighet till medicin. Självklart kan inte apotek finnas överallt, i minsta lilla håla, men även den som bor långt från centralorterna ska kunna få tag på medicin utan att behöva resa i flera timmar. Att en väl fungerande apoteksverksamhet ska kunna upprätthållas är ett statligt ansvar.
Under det statliga monopolets tid kunde man i fördelningspolitikens namn använda de vinster som uppstod i lönsamma regioner till att upprätthålla verksamheten i glest befolkade regioner. Nu hamnar dessa vinster i stället till stor del i privata fickor. Där bidrar de inte alls till solidariska lösningar. Det kommer att märkas allt mer ju längre tiden går.