I måndags ringde en upprörd äldre man med anledning av min ledare kring hur anställningstryggheten indirekt urholkas när verksamheter läggs ut på entreprenad. Han tyckte att min text var alldeles för mesig och att jag inte egentligen talade om vad jag tyckte om detta.
Och han hade rätt. Det var inte någon text där jag tog till storsläggan och med kraft propagerade mot det stora samhällsproblem som detta kan komma att bli. Jag försökte förklara för mannen att mitt huvudsyfte med artikeln var att försöka få upp ögonen på fler kring detta, och faktiskt påvisa att detta är ett samhällsproblem att ta på allvar. Ibland kan det nämligen vara mer effektivt att föra ett resonemang kring ett samhällsproblem utan att i första läget slå fast en ståndpunkt. Just i detta fall var syftet att sätta in avskedandet av de fyra vaktmästarna på sjukhuset i ett större sammanhang och resonera mer kring principiella problem.
Men framförallt ville jag att läsarna skulle börja fundera på djupet kring om det verkligen så här vi vill att det ska fungera på svensk arbetsmarknad. Att huvudmannen för en verksamhet ska kunna slippa undan sitt arbetsgivaransvar genom att lägga ut verksamheter på entreprenad.
Effekten blir ju att den som ansvarar för verksamheten helt enkelt kan skita i att ta ansvar för de personer som ska utföra verksamheten. Det ansvaret ligger i stället hos entreprenören.
För att nu ingen ska behöva tvivla på var jag står i denna fråga så vill jag bara för sakens skull tala om att jag tycker att detta i grunden är fel, och att detta sätter de anställda i en alltför svag sits på arbetsmarknaden. Detta kan nämligen komma att missbrukas av arbetsgivarna. Det är ju ett lätt sätt att komma undan sitt ansvar för de anställda, och att lägga ut verksamheter på entreprenad kan också komma att bli ett sätt för en arbetsgivare att kunna bli av med misshaglig personal. Lägg ut verksamheten på entreprenad, se till att personalen övergår till entreprenören, och hoppas på att denne förlorar nästa upphandling så har de misshagliga utan problem avpolletterats från verksamheten, i stället för att man tagit sitt ansvar för att lösa problemen.
Samtalet från den upprörde mannen fick mig att fundera över andra saker. Är det förvirrande för läsarna om jag inte alltid klart och tydligt i alla lägen med kraft klargör min ståndpunkt? Det tål att fundera vidare på.
För egen del har jag haft en helt annan utgångspunkt när det gäller mitt skrivande här på ledarsidan. Jag har nämligen känt en oro för om det skulle kunna komma att bli något av ett "Peter och vargen"-syndrom om man alltid med buller och bång klargör sin åsikt i första läget och att läsarnas reaktioner blir: Just ja, nu är han igång igen och allt är bara svart eller vitt när han skriver. Det vore absolut inte bra.
Jag är verkligt glad att den gamle mannen tog sig tid att ringa upp mig och tala om hur han uppfattade min ledare. Som ledarskribent är dialogen med er läsare oerhört viktig. Jag hoppas därför att ni hör av er om ni har synpunkter på mina texter, eller har idéer om vad som borde tas upp på ledarsidan. Utan kontakten med er finns risken att jag fastnar i gamla hjulspår och inte förmår tänka nytt och modigt.
Så ringa, mejla, skriv brev eller kom in på PT så bjuder jag på en kopp kaffe samtidigt som vi pratar.