I begynnelsen var högre utbildning ett privilegium som var få förunnat. De sociala strukturerna i samhället gjorde att vägen till högre utbildning för många var stängd. De som kom från arbetarhem med liten eller ingen studievana började ytterst sällan studera på högskolor eller universitet. Orsakerna var rent materiella då man helt enkelt inte hade möjlighet att finansiera sina studier, men hindren var också av mental karaktär då tradition och kultur gjorde att möjligheten att studera på högre nivå inte föresvävade de unga.
Den ideologiska grunden för att motverka social snedrekrytering till den högre utbildningen är lätt att identifiera. Ingen människas möjligheter att förverkliga sina livsval ska begränsas av hinder som beror på den sociala strukturen i samhället.
Men det finns också rent mer krassa samhällsekonomiska skäl till att motverka den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen, och det är att Sverige är ett sådant litet land att vi behöver nyttja hela den begåvningsreserv som finns i landet.
Under mycket lång tid har utbildningspolitiken i vårt land syftat till att överbrygga de hinder mot högre utbildning som klassbakgrunden sätter upp, så att elever från studieovana hem också ser högre utbildning som en möjlig väg att välja. Detta har också de flesta utbildningsreformer, kopplade till högre utbildning, som genomförts under 1900-talet också syftat till. Exempel på sådana viktiga reformer är den allmänna grundskolans införande, den stora utbyggnaden av högskolesektorn som inleddes under sextiotalet, införandet av ett generellt studiemedelssystem och reformeringen av gymnasiet så att steget från yrkesinriktade utbildningar till högskole- och universitetsstudier kunde minskas.
Utvecklingen har tack vare detta också kommit att gå åt rätt håll. Andelen studerande på våra högskolor och universitet med arbetarbakgrund och från hem där föräldrarna saknar högre utbildning har ökat, även om ökningstakten varit alldeles för låg. Under åren 1994-2003 steg andelen nybörjare från arbetarhem på högskolorna och universiteten från arton procent till tjugofyra. De utbildningspolitiska reformer som genomförts har därmed visat sig vara lyckosamma.
Frågan är vad som händer nu. De yrkesinriktade utbildningarna på gymnasienivå kommer inte längre att ge allmän behörighet till studier på högskole- och universitetsnivå som de tidigare har gjort. Enligt utbildningsminister Jan Björklund syftar detta till att minska utslagningen på gymnasienivå och att höja yrkesutbildningarnas attraktivitet. Parallellt med denna förändring försämras möjligheterna att komplettera sina gymnasiestudier senare i livet. Möjligheterna att öppna dörrarna till högskolevärlden senare i livet minskar alltså.
Men varför är denna utveckling så farlig ur ett snedrekryteringsperspektiv? Det är lätt att förstå om man studerar statistiken.
Av dem som påbörjar högre studier senast vid tjugoett års ålder kommer två tredjedelar av studenterna från hem där föräldrarna har eftergymnasial utbildning medan mindre än tjugofem procent kommer från hem där föräldrarna har tvåårig gymnasieutbildning eller lägre, trots att dessa grupper är jämnstora i befolkningen. Om man i stället ser på dem som börjar studera i trettioårsåldern så har andelen nybörjare från studieovana hem ökat till över femtio procent.
Ytterligare en förändring som riskerar att förstärka snedrekryteringen till den högre utbildningen är att regeringen genomfört en förändring som innebär att de som valt att läsa upp sina gymnasiebetyg placerats i en annan meritgrupp än de som kommer direkt från gymnasiet. Detta innebär att de som förbättrat sina gymnasiebetyg senare i livet missgynnas gentemot de som väljer att påbörja sina högre studier direkt efter gymnasiet. Detta ger störst utslag på populära utbildningar med högt söktryck. Detta missgynnar alltså i högre grad studenter från studieovana hem.
Ovanpå effekterna av dessa utbildningspolitiska effekter tillkommer andra faktorer som riskerar att spå på den sociala snedrekryteringen till högre utbildning i vårt land. Urholkningen av studiemedelssystemet är en faktor. Det blir allt svårare för studenterna att klara sig utan stöd hemifrån. Fortsätter denna utveckling kan detta komma att skrämma bort studenter från studieovana arbetarhem. En annan faktor som kan bli avgörande för hur situationen med den sociala snedrekryteringen kommer att utvecklas är bostadsbristen. Den som kommer från en miljö där man inte varken är van att hantera situationen på studentbostadsmarknaden, eller har råd med alternativa lösningar, kan detta uppfattas som så skrämmande att man avstår från högre studier.
För första gången på länge så är inte utgångspunkten för utbildningspolitiken att motverka den sociala snedrekryteringen. I stället väljer regeringen att föra en politik som i stället riskerar att förstärka den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen i vårt land. Frågan är om detta är ett utslag av okunskap kring vilka effekter de genomförda förändringarna ger eller om det är så att regeringen inte längre ser den sociala snedrekryteringen som ett samhällsproblem som man ska motverka.
Från socialdemokratiskt håll är en utveckling som drar isär det svenska utbildningssystemet på detta sätt oacceptabel, och det måste synas på ett långt mer tydligt sätt i den socialdemokratiska politiken. Mikael Damberg och övriga ledande socialdemokratiska utbildningspolitiker måste höja sina röster ordentligt i den utbildningspolitiska debatten. Kampen mot den sociala snedrekryteringen måste intensifieras i stället för att läggas ned.