LEDARE: Sjukdomar mår dåligt av kvinnor

Hjärtinfarkt var förr en högstatussjukdom. På den tiden den bara drabbade högpresterande direktörer och välbärgade som hade råd att äta gott, röka feta cigarrer och dricka dyr konjak. När det visade sig att även arbetare i stor utsträckning ådrog sig infarkt blev det en vanlig, simpel folksjukdom. Särskilt förödande för sjukdomens status var kvinnornas intåg i patientkretsen.
Själv minns jag, från början av sjuttiotalet, en professor vid Umeå universitetssjukhus som gjorde eleverna uppmärksamma på att kvinnan i sjukhussängen mitt emot, med misstänkt hjärtinfarkt, närmast var att betrakta som en utomjording.

Nu är det utbrändhet som råkat ut för degradering. Den här gången är skulden helt och hållet kvinnornas. Utbrändhet var i sin glans dagar en "yuppiesjuka" som drabbade unga män i finanshajarnas krets. Där satt de med minst en mobiltelefon, "Yuppienalle", och bröt ihop. Det var tjusigt.
Så gick det som det gick. Vårdbiträden, undersköterskor, fler kvinnor än män fick diagnosen. Utbrändhet var inte längre exklusivt. Det blev en folksjukdom. En kvinnosjukdom. Den föll i status så till den grad att den försvann.
Ingen skulle längre få bli sjukskriven för utbrändhet. Sjukdomen ströks i Socialstyrelsens och Försäkringskassans sjukskrivningslista. Efter hård kritik, följde omprövning. Sjukdomen är tillbaka. Den finns. Men inget pjåskande.
Det är etnologen Mia-Marie Hammarlin som forskat om utbrändhetens uppgång och fall. Hon intervjuas i senaste numret av LO-tidningen.
Det hävdas också att kvinnors inmarsch i typiskt manliga yrken och domäner har en lönesänkande effekt, så nu väntar vi spänt på kvotering till storbolagens styrelser och fler kvinnor på direktörsstolar.

Ledare: Sjukdomar mår dåligt av kvinnor