Jag uppehåller mig en hel del kring självförtroende och självkänsla. När mina äldsta barn föddes var vi några nyblivna föräldrar som spekulerade i hur vi skulle kunna hjälpa våra barn ut i livet. Hur vi skulle kunna försäkra oss om att det skulle gå bra för dem. Och varje gång kokade det hela ihop till att vi skulle försöka stärka deras självkänsla. Hjälpa dem med deras självförtroende. De skulle känna sig älskade och vi skulle aldrig vara arga på dem som personer, möjligen på det de eventuellt skulle ställa till med. Utan självkänsla hamnar man lätt i fel gäng. Utan självförtroende kommer man inte att leta efter vägen till vad man verkligen vill göra i livet - för hur ska man tro att man klarar av det?
Hur man sedan lyckas som förälder kanske andra ska bedöma. Inte har jag alltid varit den kloka modern som inte skällt i onödan på mina barn. Jag har tidigt konstaterat att de är fyra helt olika individer. En som är rätt så egocentrisk. En känslig. En obekymrad. Och en som inte skulle drömma om att inte stå för sitt ord. Och självklart måste man utgå från förutsättningarna. Vi har alltid tyckt att de ska göra sitt bästa, inte nöja sig med halvbra om förutsättningarna säger mer. Inte lägga sig ner och sura även om man förlorade. Om man i alla fall försökte. Och hade roligt.
I vår kommun tycker jag mig se en knackig självkänsla. Ett dåligt självförtroende. Årtionden av utifrån-styre. Genom det stora företaget. Eller uppifrån-styre. Från de som vet bättre. Det var de företagsamma som flyttade. Fick vi lära oss. De som ville ha utbildning eller jobba med något annat. Eller som inte gillade vintern. Utbildning förresten. Vilket trams. Bra karl reder sig själv. De blev kvar som inte tog sig härifrån. Eller? Hur länge ska vi leva med detta? Hur länge ska vi fälla ner blicken och fråga de som flyttar hit hur i himlens namn de tänkte. Egentligen. När ska vi börja sträcka på ryggen och inse att vi som bor här vill det? Vi gillar vintern. Vi tycker om rättframheten mellan människorna. Ärligheten och styrkan. Vi kan och vill själva. Vi måste bara våga lita på att det håller. Och det gör det.
Jag är inte världens bästa civilekonom. Jag kommer aldrig att få Nobelpris. Men min utbildning har fört det goda med sig att jag vet vad civilekonomer kan. Jag känner inget mindervärdeskomplex när jag möter en annan akademiker. Och jag vet en del. Jag har insikt om ett antal olika vägar. Jag känner när det är dags att läsa på. Och vart man ska vända sig för att hitta kunskapen. Det jag vet kan man ta reda på på andra sätt också. Men det tar längre tid. Och den som gjort det kanske ändå inte vet om att han vet. Tillräckligt. Det farliga är väl snarare när man tror att man har svaret på allt. Och därmed begränsar sig till den enda lösningen. Skippar vidsyntheten. Andra lösningar.
Jag tror att vi som bor på en liten ort kommer att ha andra lösningar i vår välfärd. När jag blir lite äldre kommer jag troligen inte att bo avskiljd från unga människor. Däremot vill jag bo så att jag klarar mig själv så länge som möjligt. Mina barns skola kommer kanske inte att se ut precis som i staden där det finns hundra ungar i varje årskull. Hos oss har vi behov av andra lösningar. Det har vi alltid haft. Och vi har alltid löst de problem vi haft framför oss. Men vi har inte alltid gjort det med stolthet. Utan av nöd. Nu behöver vi börja tala om för oss själva och andra att vi är bra. Och vi har det bra. Fantastiskt bra. Mycket bättre än många andra.