Under de senaste dagarna har vi kunnat följa rapporteringen kring hur oroligheterna i Egypten utvecklats. Under onsdagen och torsdagen nåddes vi av rapporter kring hur utländska journalister och mediebolag angripits av våldsamma Mubaraktrogna anhängare. Attackerna verkar också ha intensifierats. Värst utsatta har Al Jazeeras medarbetare varit, och deras Kairokontor har också stängts och deras sändningar har blockerats av satellitbolaget Nilesat.
Den svenske utrikeskorrespondenten för SVT, Bert Sundström, försvann efter ett gripande. Han kunde senare lokaliseras till ett sjukhus där han vårdas för skallskador och skador efter knivskärning. Expressens Arne Lapidus har misshandlats och hotats, TT:s Tomas Bengtsson greps av soldater, SVT:s Samir Abu Eid och Pernilla Edholm greps och fördes bort tidigare i veckan när de filmade - och Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson greps och hölls fångna flera timmar.
Även många andra utländska stora mediebolag har drabbats. BBC-korrespondenten Rupert Wingfield-Hayes ska ha gripits av den egyptiska säkerhetspolisen och ska ha hållits fängslad i timmar. Le Soirs journalist Maurice Sarfatti kidnappades och anklagades av en grupp civilklädda för att vara utländsk spion. Även medarbetare hos CNN och AP ska ha misshandlats.
Detta är naturligtvis ett demokratiskt övergrepp utan dess like. Om regimen i Kairo tror att detta kommer att kunna kväsa oroligheterna i landet gör man en fatal missbedömning. Att försöka begränsa informationsspridningen kunde kanske fungera förr när länder var mycket mer slutna och möjligheterna till informationsspridning var avsevärt mer begränsade än de är i dag. I dag brukar sådana försök till censur snarast få motsatt effekt. Detta är också den troliga utvecklingen i Egypten.
Detta kan vara det som i slutändan blir till spiken i kistan för regimen Mubarak. Omvärlden, och även den amerikanska regeringen som annars brukar stå Egypten nära, har reagerat med stor avsky och bestörtning på de övergrepp som begåtts. Detta ökar den internationella pressen på regimen i Kairo, och fredagen kallades bland de protesterande på Tahrirtorget för Departureday, vilket speglade den förväntan som fanns på att regimen Mubarak skulle falla under dagen. När ni läser denna ledare under lördagen vet vi mer om utvecklingen i Egypten och om Mubarak tvingats avgå eller inte. Hur det än går kommer situationen i landet aldrig att bli densamma som innan protesterna inleddes. Det är det enda som står klart.
Den egyptiska regimen har verkligen visat sitt sanna ansikte under de senaste dagarnas oroligheter. Det folkliga motståndet mot regimen har vuxit alltmer i styrka allt efter hur människor brutit den barriär av rädsla som tidigare hindrat protester och motstånd mot regimen. När denna gräns passerats brukar den sittande regimen ha svårt att klara sig kvar vid makten utan att ta till mycket blodiga metoder. Frågan är om Mubarak försöker med detta i ett sista desperat försök eller om han kommer att lämna makten utan ytterligare övergrepp mot det egyptiska folket. Mubaraks dagar kvar vid makten är nog hursomhelst lätträknade.