När LO presenterade sin årliga lönerapport för 2013 kunde man konstatera att lönegapet på den svenska arbetsmarknaden fortsätter att växa. Idag är lönegapet mellan arbetarens medellön och tjänstemannens medellön uppe på 10 200 kronor i månaden. Förvisso har löneökningarna för arbetarkollektivet under perioden 2010-2012 varit lite högre procentuellt sett än vad den varit för tjänstemannakollektivet, 7,2 procent mot 7,0 procent.
I faktiska tal har dock lönegapet vuxit med 620 under dessa år. Mellan åren 1994 och 2012 har lönegapet vuxit från 4 300 kronor till 10 200. I fasta priser motsvarar 4 300 kronor 1994 5436 kronor 2012. Det faktiska lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har således vuxit med drygt 87 procent sedan år 1994.
Enligt LO:s avtalssekreterare är en av huvudförklaringarna till det allt större lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ökningen av sifferlösa avtal på den svenska arbetsmarknaden. I dag är fyra av tio löneavtal som sluts på central nivå sifferlösa. Över en miljon arbetstagare omfattas därmed av sifferlösa avtal. Konstruktionen med sifferlösa avtal leder till att chefen på arbetsplatsen får allt större inflytande över vilka löner som ska höjas och arbetstagaren blir allt mer beroende av arbetsgivarens välvilja.
En annan slutsats man kan dra av LO:s lönerapport är att löneskillnaderna mellan kvinnor och män i stort består även om utvecklingen sakta går åt rätt håll. Trots år av jämställdhetsdiskussioner ligger kvinnornas medellön idag på 85 procent av männens. Visserligen har kvinnornas löner inom tjänstemannakollektivet ökat mer än männens, men där är löneskillnaderna mellan könen också störst. En kvinnlig tjänsteman tjänar i snitt endast 80 procent av vad hennes manliga motsvarighet gör.
Inom LO-kollektivet har däremot inte kvinnolönerna ökat mer än männens löner. Trots detta ser situationen bättre ut då snittlönen för kvinnor ligger på 88 procent av männens. Inom offentlig sektor ser det ännu bättre ut då denna siffra ligger på 97 procent.
I lönerapporten konstateras vidare att arbetarlönerna i alla kvinnodominerade branscher ligger under lönegenomsnittet. Detta tyder på att kvinnor utsätts för strukturell diskriminering på grund av sitt kön. Den svenska arbetsmarknaden är könssegregerad och mansdominerade branscher värderas högre än kvinnodominerade. Så kan det bara inte få fortsätta.
Risken är stor att denna bild förstärks ytterligare i takt med att de sifferlösa avtalen blir allt fler. Ska man komma tillrätta med lönediskrimineringen av kvinnor måste såväl de fackliga organisationerna samordna sig, men även arbetsgivarna måste ta gemensamma tag. Så länge stuprören mellan olika branscher finns kvar kommer den strukturella lönediskrimineringen också att kvarstå.