I förra veckan gjorde den liberale debattören Johan Norberg ett utspel kring de anställdas rätt till betald semester. Detta med anledning av att en rad landsting erbjuder bristpersonal inom vården ersättning för att avstå sin sommarsemester för att i stället ta ut den under andra delar av året. I den svenska semesterlagen regleras miniminivån för den anställdes rätt till betald semester till tjugofem dagar och att den anställde har rätt till fyra veckors sammanhängande sommarsemester.
Johan Norberg anser att staten inte ska lägga sig i regleringen av semesterrätten för de anställda, utan detta ska i liberal anda i stället helt och hållet hanteras av de parter som berörs, det vill säga arbetsgivaren och den anställde. Han ser den amerikanska modellen som en förebild. USA är nämligen det enda land i västvärlden där rätten till semester är helt oreglerad lagmässigt. När man tittar sig omkring i västvärlden sticker inte den svenska semesterrätten ut på något sätt. Sverige hamnar tillsammans med Österrike, Danmark. Luxemburg, och Grekland på en delad sjundeplats i semesterligan och ett stort antal kommer inte långt efter i antalet lagstadgade semesterdagar för de anställda. Orsaken bakom Johan Norbergs utspel måste alltså vara någon annan än att antalet semesterdagar är för många.
Norbergs mål måste helt enkelt vara att försvaga arbetarens ställning på den svenska arbetsmarknaden. För vem kan på allvar tro att arbetarens ställning på något sätt skulle stärkas om lagskyddet tas bort och man i stället ska komma överens med arbetsgivaren om hur många semesterdagar man ska få betalt för. När solidaritet och sammanhållning ersätts av individuella avtal är det ett fåtal starka individer som står som vinnare, Det stora flertalet får i stället betala ett högt pris.
Ta bara sjuksköterskorna i Halland som erbjudits trettiotusen kronor för att avstå sin sommarsemester. Skulle dessa sjuksköterskor möjlighet att få ut semester förbättras om arbetsgivaren skulle få fria händer att förfoga över semesterrätten? Då skulle dessa sjuksköterskor snällt få stå med mössan i hand och buga för att få ut en vettig semester. Nu är arbetsgivaren medveten om att han måste lösa semestersituationen så att de anställda får ut sin semester. Att tro att motivationen hos landstinget i Halland att lösa bemanningsproblemen i semestertider skulle öka med en slopad semesterlagstiftning är inte bara naivt, utan rent utav blåögt.
Johan Norberg tror att viljan att förhandla bort delar av sin semester är störst bland de unga och de invandrade. Detta är kanske i och för sig inte överraskande. Det är dessa grupper som har allra svårast att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, och mycket av den nyliberala opinionsbildningen har ju också gått ut på att trumma in budskapet att det största hindret för dessa gruppers inträde på arbetsmarknaden är den svenska arbetsrätten. För många låginkomsttagare som lever på marginalen kan det kanske också vara frestande att sälja ut en del av sin semester för att klara vardagen. Risken är stor att även semesteruttaget blir en ny klassmarkör. De välbeställda har råd med semester medan de fattiga inte har råd att ta ut semester i samma omfattning. Är detta en samhällsutveckling att eftersträva? För den som vill minska klyftorna i Sverige blir svaret ett självklart nej. ’