Det råder inget tvivel om att arbetslöshetsnivåerna i Sverige är så höga att man kan tala om massarbetslöshet. Den närmaste framtiden ser inte ljusare ut. Även nästa år ser det verkligen dystert ut på arbetsmarknaden. Den första varselvågen kom inom tillverkningsindustrin, och snart följde nästa våg inom byggnadssektorn, men även inom handeln har man också kunnat se höga varseltal. I takt med att krisen blir allt mer långvarig kommer varsel inom fler områden. Även kommuner och landsting har signalerat att framtida personalneddragningar är att vänta. Ovanpå alla varsel kommer dessutom alla tillfälliga anställningar som inte förlängs på grund av den osäkerhet som råder.
Trots den allvarliga situation som råder med stigande arbetslöshetstal verkar regeringen bara stå vid sidan av och passivt hoppas på att de insatser som man redan gjort ska räcka till. Dessutom saknar regeringen en nationell strategi för hur man ska kunna rusta de människor som förlorat sina jobb för de krav som kommer att ställas på dem för att de ska kunna få ett nytt jobb. Regeringen ser inte nödvändigheten av att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som bygger Sverige starkt så att Sverige kan ta vara på de möjligheter som ges när konjunkturen vänder. Ska Sverige klara den omställning som krävs kräver detta att de arbetslösa orkar gå igenom den process som en omställning ändå innebär. En förutsättning är att de arbetslösa har en ekonomisk grundtrygghet som gör att inte all energi går åt till att hålla näsan ovanför vattenytan. En grundsten i en sådan trygghet är en bättre arbetslöshetsförsäkring.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas från grunden. Det behövs kraftfulla åtgärder som gör att matchningen på arbetsmarknaden kan fungera. Detta handlar om två saker, dels att företag som söker arbetskraft ska kunna få tag på en person med rätt kompetens men framförallt att de arbetslösa ges en möjlighet att utbilda sig så att man har rätt kompetens så att de har en chans att konkurrera på arbetsmarknaden. Om samhället ska klara detta uppdrag så måste arbetsförmedlingen göras betydligt skarpare än vad den är i dag.
Detta handlar om att Arbetsförmedlingen måste få verktyg så att man kan sätta in tidiga insatser för att undvika långvarig arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet urholkar nämligen såväl den arbetslöses kompetens som den arbetslöses självförtroende och försvårar ett återinträde på den reguljära arbetsmarknaden. För att klara detta behöver förmedlingen ett större utbud av insatser som man får sätta in i ett tidigt skede av arbetslösheten. Det handlar om allt från rena arbetsmarknadsutbildningar, praktikplatser till olika former av anställningsstöd. Antalet platser i arbetsmarknadsutbildningen måste ökas drastiskt. LO har exempelvist krävt att antalet platser ska fördubblas. Ska AF kunna klara matchningsuppdraget krävs resurser så att man från förmedlingens sida kan arbeta mer aktivt med arbetsgivarkontakter så att man får en tydlig bild av hur kompetensbehoven ser ut på den svenska arbetsmarknaden, såväl i dag som framgent.
Om alla svenskar ska kunna sättas i arbete så måste arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken gå hand i hand. Även på näringspolitikens sida verkar regeringen ha resignerat. Medan regeringspolitiken verkar sikta in sig på olika former av stöd genom dolda former av företagsstöd i form av avgiftsrabatter, exempelvis sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och sänkt restaurangmoms och sänkt bolagsskatt så siktar socialdemokratin in sig på att skapa långsiktiga förutsättningar för näringslivets utveckling genom att sätta fokus på forskning och innovationer samt genom att satsa på utbildningsområdet så att kompetensnivån hos den svenska befolkningen kan höjas.
Om krisen fördjupas är man dessutom beredd att satsa ytterligare resurser på att stärka efterfrågesidan i svensk ekonomi. En av de mest effektiva insatser man kan göra för att stimulera den inhemska efterfrågan är höjda statsbidrag till kommuner och landsting så att de slipper friställa personal. Hittills har regeringen ställt sig kallsinniga till sådana insatser. I stället har man indirekt bidragit till det motsatta genom att skyffla över kostnader från arbetslöshets- och sjukförsäkringen till kommunerna och deras försörjningsstöds vilket har spätt på de kommunala rationaliseringsbehoven och därigenom orsakat ännu fler uppsägningar inom den kommunala sektorn.
Regeringen måste nu vakna ur den Törnrosasömn man befinner sig i. Om Sverige ska kunna sättas i arbete måste regeringen satsa offensivt. Ska man kunna motverka krisens verkningar måste man samtidigt satsa på att stimulera efterfrågan i svensk ekonomi så att antalet uppsägningar kan minimeras som man satsar på en aktiv arbetsmarknadspolitik som tar hand om de som förlorar jobbet. Först då kan Sverige stå starkt när konjunkturen vänder.