I april månad var 153 000 ungdomar i åldrarna arbetslösa enligt statistik från SCB. Detta motsvarar, enligt fastställd beräkningsmetod, en ungdomsarbetslöshet på 25,1 procent. Var fjärde ungdom i detta åldersspann räknas alltså som arbetslös. Detta placerar Sverige högt upp i arbetslöshetsligan, och den svenska ungdomsarbetslösheten ligger markant högre än i våra nordiska grannländer.
Den svenska ungdomsarbetslösheten sticker också ut om man ställer den i relation till arbetslösheten i åldrarna 25-54 år. För Sverige är ungdomsarbetslösheten över fyra gånger högre än arbetslösheten i dessa åldrar. I Norge och Finland är ungdomsarbetslösheten tre gånger så stor som den i åldern 25-54 år medan den i Danmark är ungefär dubbelt så hög.
Av de arbetslösa ungdomarna är andelen långtidsarbetslösa så hög som 16,2 procent. Detta är en skrämmande siffra eftersom vi vet att möjligheterna att återkomma till, eller överhuvudtaget komma in på, arbetsmarknaden minskar snabbt ju längre en person går arbetslös.
Det råder således inget som helst tvivel om att den svenska ungdomsarbetslösheten sticker ut, och att den dessutom utgör ett allvarligt samhällsproblem. För att Sverige ska må bra krävs således stora insatser för att dagens ungdomsgeneration inte ska bli en förlorad generation. Då finns inget utrymme att bråka om hur situationen ser ut. Det måste i stället handla om konkreta insatser för att sätta ungdomarna i arbete. Varje ung människa som tvingas inleda sitt vuxenliv i arbetslöshet riskerar att gå förlorad. Det har vi inte råd till. Vi måste ta vara på var och en och se till att ge varje enskild individ bästa möjliga förutsättningar på arbetsmarknaden. Men då krävs det offensiva satsningar, och dessa måste göras nu.
När man går djupare in i statistiken är det lätt att konstatera att sambandet mellan utbildningsnivå och risk för arbetslöshet är uppenbara. Bland ungdomar i åldrarna 20-24 år är, enligt Eurostat, arbetslösheten bland de som endast har en förgymnasial utbildning 38,8 procent medan den bland de som har en avslutad gymnasieutbildning ligger på 16,0 procent. Den viktigaste insatsen för dagens ungdom är således att ge alla möjlighet att få en fullständig gymnasieutbildning med sig i bagaget på resan in i vuxenvärlden.
Det är därför en skrämmande läsning när man på text-TV häromdagen kunde läsa om skillnaderna mellan olika kommuner när det gäller hur stor andel av ungdomskullarna som går ut gymnasiet med en fullständig utbildning. Siffrorna varierade från strax över fyrtio procent i den sämsta kommunen till knappa nittio procent i den bästa. Sådana skillnader är fullständigt oacceptabla.
Även om man ser till befolkningen i sin helhet kan man konstatera att sambandet mellan utbildningsnivå och arbetslöshet kvarstår. Sett till hela befolkningen är arbetslösheten fyra gånger högre i gruppen som endast har en förgymnasial utbildning jämfört med den i gruppen med en eftergymnasial utbildning.
Den åtgärd som därför borde prioriteras högst av alla vore således att garantera att alla ungdomar ges rätt till en fullständig gymnasieutbildning. Men så ser inte verkligheten ut. Möjligheterna att komma igen har beskurits avsevärt sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006. Antalet heltidsstuderande på Komvux har exempelvis minskat från dryga 142 000 år 2006 till dryga 86 000 år 2010, och antalet personer i arbetsmarknadsutbildning har sjunkit från knappa 45 000 år 2006 till 19 000 år 2010.
Detta misslyckande är grunden för de satsningar som föreslås i det utbildningskontrakt som Socialdemokraterna lanserade i samband med årets ekonomiska vårmotion. Förslaget bygger på att den som är under 25 år och som saknar gymnasieexamen ska garanteras utbildning på heltid eller i kombination med jobb eller praktik på deltid. För att få ersättning ska utbildningskontraktet vara obligatoriskt.
Från borgerligt håll har förslaget mötts med kritik utifrån att detta skulle vara ett sätt att låsa inne arbetslösa ungdomar i skolans värld för att få bort dem från arbetslöshetsstatistiken. Inget kan vara mer fel. Det handlar i stället om att låsa upp dörrarna till skolans värld och ge ungdomarna reella möjligheter att skaffa sig en konkurrenskraftig utbildning i stället för att låsas inne i långtidsarbetslöshet. Socialdemokraterna har som mål att alla ska ha gymnasiekompetens före tjugofem års ålder, och som ett första delmål ska nittiofem procent av alla i åldrarna 18-24 ha gymnasieexamen eller studera för att erhålla en sådan.
Morgondagens arbetsmarknad ställer allt högre krav på individen. Enligt prognoser som SCB tagit fram så kommer efterfrågan på arbetskraft med eftergymnasial utbildning att öka markant medan efterfrågan på arbetskraft med gymnasieutbildning förväntas stiga ytterst lite.
Detta borde leda till den självklara slutsatsen att man borde bygga ut högskolorna så att fler får chans att skaffa sig en eftergymnasial utbildning. Här går inte dagens utveckling hand i hand med den förväntade efterfrågan. Risken är stor att det framgent kommer råda brist på högutbildad arbetskraft inom en rad områden. Här gäller det således att investera för framtiden.
Även om utbildningssatsningar är den bästa vägen för den enskilde till arbete så kommer behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik att finnas kvar. Människor kommer på grund av olika orsaker behöva extra stöd för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det behövs därför ett brett utbud av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som man kan ta till för att stödja den enskilde. Det kan handla om allt från praktikplatser och traineeplatser till handledning och olika former av subventionerade anställningar. Det måste också finnas vägar för den enskilde att byta spår i arbetslivet om så skulle behövas. En aktiv arbetsmarknadspolitik är viktigaste verktyget för att undvika återvändsgränder i arbetslivet. Men då får man inte måla med stora svepande penseldrag och alltför breda lösningar som generell sänkning av arbetsgivaravgiften för unga.
Det är också värt att komma ihåg att alla prognoser pekar mot att vi kommer att ha arbetskraftsbrist inom stora delar av den offentliga sektorn inom en framtid som inte ligger alltför långt borta. Det vore därför ytterst väl motiverat att genomföra olika former av satsningar på generationsväxlingsprogram. På så sätt skulle kompetenstapp kunna undvikas och unga människor ges möjlighet att få erfarenhet av dessa yrken innan de äldre försvinner bort. Detta skulle samtidigt vara en chans att ge fler äldre möjlighet att orka jobba fram till ålderspensionen.
I grunden är det dock så att den i särklass mest avgörande faktorn för om krossandet av ungdomsarbetslösheten ska kunna lyckas är tillväxten av nya jobb. Därför måste vi som land satsa på forskning, utveckling och innovationer. Kan vi inte konkurrera med kompetens kommer vi inte heller få se de nya jobben växa fram. En betydligt mer aktiv och framåtsyftande näringspolitik är alltså fundamentet i bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Det får vi aldrig någonsin glömma.