När Lärarförbundet presenterade resultatet av den enkät som man gjort bland 2 700 skolledare är resultatet alarmerande. Femtiofem procent av rektorerna har under det senaste året funderat på att lämna yrket på grund av stress och hög arbetsbelastning. Detta är särskilt oroväckande eftersom landets rektorskader är relativt ålderstigen och de kommande pensionsavgångarna är stora. Rekryteringsbehoven till skolledartjänsterna kommer därmed vara stora samtidigt som yrkets attraktivitet sjunker.
Resultatet i undersökningen är nedslående på många sätt. Två tredjedelar av skolledarna uppger att de har fått allt mindre tid till det pedagogiska ledarskapet. Nästan åtta av tio rektorer upplever att arbetsbelastningen har ökat sedan de blev skolledare, och sju av tio uppger att man jobbar minst fyrtiofem timmar per vecka. Den ökade arbetsbelastningen beror framförallt på att de fått fler arbetsuppgifter från huvudmannen, att man fått ansvar för fler underställda när organisationerna slimmats samt sämre ekonomiska förutsättningar för verksamheten.
Att rektorernas arbetsbelastning är så hög att man inte får allt sämre förutsättningar att utöva det pedagogiska ledarskapet över skolan är minst sagt alarmerande eftersom internationell forskning visar att skolledarna i framgångsrika skolnationer använder en stor del av sin arbetstid till utövande av pedagogiskt ledarskap. De svenska rektorernas minskande möjligheter att utöva pedagogiskt ledarskap är därmed ett hot mot den svenska skolans utveckling.
Ska den negativa utvecklingstrenden för den svenska skolan kunna brytas krävs att lärarna får det pedagogiska stöd som man behöver för att göra ett högkvalitativt jobb. Skolledarna måste därför få större möjligheter att leda och samordna den pedagogiska verksamheten mot bättre kunskapsresultat. Då kan inte skolhuvudmannen fortsätta att lägga mer administrativa arbetsuppgifter på skolledarnas bord genom att flytta arbetsuppgifter ut på de enskilda skolorna.
Många skolledare pekar på att rektorerna idag kommit att bli problemlösare och administratörer åt huvudmännen i stället för tvärtom. I stället för att lyfta bort icke-pedagogiska arbetsuppgifter för att frigöra tid till pedagogiskt arbete får skolledarna allt fler administrativa uppgifter. Denna bild förstärks ytterligare av de ytterligare arbetsbördor som påförts genom omfattande statliga reformer på skolområdet.
Ska skolledarna kunna utöva sin viktigaste arbetsuppgift, det pedagogiska ledarskapet, måste de ges reella möjligheter att vara närvarande i den pedagogiska skolverkligheten på ett helt annat sätt än idag. För att möjliggöra detta måste skolledare befrias från en rad administrativa arbetsuppgifter och få ett minskat antal anställda under sig så att man hinner utöva ett effektivt och engagerat pedagogiskt ledarskap. Här måste kommunerna ta sitt ansvar.
Tyvärr verkar kommunerna inte ta problemet på ansvar eftersom utvecklingen går åt fel håll. Bara i Piteå älvdal finns kommuner som fortsätter att försämra skolledarnas möjligheter att utöva pedagogiskt ledarskap genom att fortsätta slimma i redan ”anorektiska” organisationer. Om man ska leva upp till alla vackra ord om att satsa på skolan så måste man också satsa på ledarskapet i skolan.