Att barn som fått förmånen att börja på en förskola med god kvalitet på sin verksamhet gynnas långt upp i skolåldern har visats i flera olika undersökningar, och störst positiva effekter uppvisas för de barn som kommer från hem problematiska hemmiljöer. Nu senast har föreningen Psykisk hälsa i ett projekt granskat hur förskolan påverkar barn och ungdomars psykiska hälsa. I en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle presenterar företrädare för föreningen sina slutsatser och sina förslag till hur förskolan ska kunna bli ännu bättre. De förslag som ordföranden och generalsekreteraren i Föreningen Psykisk hälsa, Per-Anders Rydelius och Carl von Essen, presenterar tillsammans med fyra professorer ligger väl i linje med de tankar som Socialdemokraterna tidigare presenterat.
De sex artikelförfattarna pekar ut sex stora utmaningar för den svenska förskolan, om man ska kunna förbättra förskoleverksamheten ytterligare. Undertecknad kan bara ansluta sig till de slutsatser de kommer fram till och anser därför att följande måste göras.
För det första handlar förbättringar i förskoleverksamheten om att det krävs fler förskollärare inom förskoleverksamheten. Idag är det på nationell nivå omkring femt6io procent som har förskollärarutbildning. Väl utbildad personal är den i särklass viktigaste framgångsfaktorn om man ska kunna utveckla den pedagogiska verksamheten ytterligare. Ska man kunna rekrytera fler utbildade förskollärare så måste yrkets status höjas. Vi måste börja tala om förskolan som den ”salpakivi” den är, vilket enligt en finsk studiekamrat som hette så i efternamn ska betyda ”den bärande stenen i valvet”. För förskolan lägger grunden till den kunskapsutveckling som sker i senare skolår och förtjänar därför att hedersamt omtalas som ”skolans salpakivi”. Utan en kvalitativt god förskola kommer utbildningssystemets hela valv att skoningslöst rasa samman.
För det andra måste barngruppernas storlek minska. Trenden går tyvärr åt fel håll. Detta är till syvende och sist en resursfråga. Men det samlade kommunkollektivet klarar inte av att genomföra sådana här kvalitetssatsningar utan extra resurser från staten. De sedan länge frysta statsbidragen till kommunerna gröper ur plånboken och gör att alltför många kommuner inte kan satsa oavsett hur gärna de vill göra det.
Vidare måste förskolans särart säkras. Förskolan får inte utvecklas mer mot traditionell skola. Förskolans uppdrag är ett annat och för att säkerställa detta krävs mer pedagogisk forskning särskilt inriktad på förskolans verksamhet. Detta skulle stärka förskolans personal ytterligare i deras pedagogiska roll, och som en ytterligare bonus skulle detta också bidra till att höja yrkets status.
Ett förstärkt forskningsstöd till förskola skulle också stödja personalen i det systematiserade kvalitetsarbete som förskolan måste bedriva. Förskollärna skulle då kunna ges stöd att reflektera över det egna arbetet, och de skattningar man gör över effekterna av det kvalitetsarbete man bedriver
Avslutningsvis måste man också tydliggöra syfte t och uppdraget för de olika delar som förskolan utgörs av. Särskilt viktigt är detta när det gäller förskoleklassen. Synsätten kring förskoleklassen skiljer alltför mycket mellan olika förskolor och mellan olika kommuner. Detta är särskilt viktigt utifrån behovet att utveckla förskolans särart gentemot grundskolans tidigare år. För förskoleklassen är behovet dessutom dubbelt, då dess särart måste klargöras såväl mot grundskolan som mot verksamheten i de tidigare förskoleåren. Förskoleklassen borde egentligen om man hårdrar det hela ses en egen skolform som verksamhetsmässigt är placerad inom förskolan.
Att satsa på förskolan är att satsa på hela utbildningssystemet. Det borde lyftas upp på ett betydligt tydligare sätt än vad som tidigare gjorts. Förskolans förutsättningar borde diskuteras oftare, och framförallt mer grundligt än vad som görs idag.