En politisk rörelse måste vara stadd i ständig förändring för att kunna möta och förändra den samtid man verkar i. Det kräver ständig förnyelse, och ständig prövning av den politik man för. Utan förnyelse, prövning och kritisk reflektion blir resultatet stagnation, status quo och förvaltande i stället för dynamik, utveckling och förändring. Klarar man inte av förnyelseprocessen så att man hänger med i sin tid är risken stor att man börjar uppfattas som mossiga och tillbakablickande.
Socialdemokratin har varit den kraft som här i Norrbotten förmått att bära samhällsutvecklingen framåt. Nya idéer har spirat fram från gräsrötterna i den folkrörelse som socialdemokratin är. Idéer som färgstarka politiska profiler sedan förverkligat i politisk handling i politiska församlingar på lokal, region och nationell nivå.
Uppräkningen av lysande profiler inom den norrbottniska socialdemokratin skulle kunna bli mycket lång. Per Dahlberg uppe i Arjeplog, Per Lavander från Arvidsjaur, Bosse Johansson från Älvsbyn, Anders Sundström, Annie Persson och Curt Boström från Piteå, Monica Öhman från Kalix, Vanja Berglund från Boden, K-G Holmquist och Niklas Nordström från Luleå är bara några i raden. Profiler som alla burit fram socialdemokratin till stordåd. Så är det inte längre. De lyskraftiga politikerna av idag är långt färre.
Visst är det så att politiken och idéerna går i första rummet och är det som är i särklass viktigast. Men för att kunna få väljarnas förtroende att förverkliga sina idéer behövs också starka bärare av idéerna. Personer som också orkar leda och bära den förnyelseprocess som måste till.
Socialdemokratin i Norrbotten är tyvärr inne i en fas där förnyelseprocessen stannat av. För att få fart på denna behövs det nya kvastar som kan sopa. Med detta inte sagt att man ska gå lika hårt fram i bytena på det regionala planet som man gjort nationellt inom partiet. Men något måste hända. Just nu är den socialdemokratiska närvaron i samhällsdebatten alldeles för liten.
Det är också viktigt att förnyelsen av persongalleriet inom socialdemokratin blir kontinuerligt. I alltför många fall bakåt i tiden har förnyelsen försummats under lång tid och sedan har generationsskiften kommit som inneburit stora och dramatiska förändringar. Om man i stället sköter förnyelseprocessen löpande så behöver inte bytena bli så dramatiska för de enskilda personerna eller för organisationen. Miljöpartiets sätt att arbeta med interna regler kring hur länge en person får sitta på en post gör att förändringar på personnivå avdramatiseras.
För att väcka socialdemokratin ur den Törnrosasömn som den just nu befinner sig i skulle det behövas nya starka krafter i distriktsstyrelsen. Den nomineringsprocessen är i full gång. I den bästa av världar kunde man hoppas att man ute i arbetarekommunerna och S-föreningarna kunde lyfta fram några nya fräscha namn som kunde få i uppdrag att leda förnyelsearbetet inom partidistriktet. Det är nu, tre år innan valet, som tillfället är det rätta. Då hinner de nya profilerna bli varma i kläderna.
Det är också dags att börja fundera på hur uppställningen i kommunvalet, landstingsvalet och riksdagsvalet ska se ut inför nästa val. Här i Piteå älvdal har tre av kommunerna nyligen bytt frontfigurer, men i Piteå måste diskussionen om Peter Roslunds efterträdare nu ta ordentlig fart. Inom landstingspolitiken måste man börja se sig om efter en ny frontfigur efter Kent Ögren som vid nästa val suttit i tolv år i landstingsledningen. Eftersom det också vore önskvärt med en löpande förnyelse på riksdagsbänken så borde minst en av de nu sittande ledamöterna bytas ut till nästa mandatperiod. Så det är hög tid att börja fundera på laguppställningen redan nu. Tiden springer alltid ifrån en fortare än man anar, och plötsligt är det dags för nomineringar. Då gäller det att det finns profiler att satsa på inför nästa val.