Fler måste arbeta längre för att vi ska klara välfärden. De äldre blir också friskare allt längre upp i åldrarna och kan arbeta längre. Visst känns budskapet igen, och visst är det så att bördan på den arbetande befolkningen blir allt större med ökande medellivslängd i befolkningen. Det är också sant att många av dagens äldre är betydligt friskare än vad människor i deras ålder var för tjugo eller trettio år sedan. Enligt all logik borde det alltså vara både önskvärt och möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för att klara välfärdens finansiering.
Samtidigt finns det en annan sida av myntet. Trots att vi har en allmän pensionsålder på sextiofem år och möjlighet att arbeta längre så är inte den verkliga pensionsåldern i Sverige sextiofem år. Den genomsnittliga pensionsåldern är nere på sextiotre år. Detta säger också något om Sverige av i dag.
Situationen på arbetsmarknaden ser väldigt olika ut. Många yrkesgrupper får betala ett högt pris för sin tid i arbetslivet och klarar inte av att jobba ända fram till pensionen, kanske inte ens fram till sextioårsdagen. Det är människor vars ryggar, leder, nackar och knän slitits ut på grund av olika moment i arbetet. För andra är det inget problem alls att fortsätta arbeta efter den allmänna pensionsåldern. Tjänstemän och personer i chefsposition kan utan större problem fortsätta arbeta eftersom deras arbetssituation inte varit lika fysiskt slitsam som för den som jobbat som butiksbiträde, städare eller undersköterska eller som har stått på verkstadsgolvet i alla år.
Detta är kända fakta sedan lång tid, och ändå pratar man om att höja den allmänna pensionsåldern. Det vore i stället avsevärt mycket klokare att börja diskussionen i andra änden, nämligen med att fundera över hur vi ska organisera arbetslivet så att fler människor klarar av att jobba fram till sextiofemårsdagen. Om man bara kunde uppnå detta så hade man kommit en avsevärd bit på vägen med att klara den långsiktiga finansieringen av välfärden. Men den största vinsten är ändå den vinst man gör i form av en arbetande befolkning som mår bättre. Det leder till minskat mänskligt lidande i form av värkande ryggar, knän, leder och axlar. Detta leder i sin tur till att behovet av arbetsrelaterade sjukvårdsinsatser skulle kunna minska med därpå minskande kostnader.
Det borde därför vara självklart att satsa på att förstärka det systematiska arbetsmiljöarbetet så att man kan uppnå ett hållbart arbetsliv där människor orkar, kan och vill jobba fram till pensionsåldern. Självklart ska det också, precis som nu, finnas möjlighet för den enskilde att välja att arbeta vidare även efter sextiofem års ålder. För att stödja en sådan utveckling måste ytterligare satsningar på forskning kring hälsa och ohälsa i arbetslivet öka. Det har vi allt att vinna på.
Så innan vi genomför en generell höjning av den allmänna pensionsåldern för att klara välfärden så ska vi i stället satsa på att vårda den arbetande befolkningen så att de orkar arbeta fram till den ordinarie pensionen. Det är ansvarsfullt ur ett ekonomiskt perspektiv men framförallt ur ett mänskligt perspektiv.