När konjunkturen sviker minskar efterfrågan på varor och tjänster. Människor har helt enkelt mindre pengar att röra sig med och kan därför inte spendera lika mycket som förr. Detta är mekanismer som är väl kända. Det främsta botemedlet är lika väl känt, även om det liksom penicillinets effektivitet avtagit över tid, då världens ekonomier kommit att vävas samman allt mer.
Keynesiansk ekonomisk politik innebär inte längre huvudsakligen inhemsk ekonomisk stimulans utan en del av de stimulanser som vidtas kommer i stället att läcka ut ur det inhemska ekonomiska systemet, exempelvis i form av köp av importvaror och genom att människor väljer att lägga mer pengar på utlandsresor och shopping i de länder man besöker. Trots det är stimulansåtgärder så pass effektiva att de i tider av ekonomisk stagnation är värda att satsa på.
Alliansregeringen under ledning av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har sett de fem jobbskatteavdrag som den mest effektiva stimulansåtgärden i svensk ekonomi, trots att effekterna hittills varit svåra att bevisa. Och visst har de arbetande svenskarna fått mer att röra sig med. Och framförallt har de som hade det riktigt bra sedan tidigare fått det ännu bättre. Häri ligger också faran med denna typ av stimulanser. Den som redan har nog kommer knappast att stå för någon större inhemsk efterfrågeökning. Risken är stor att man ökar sitt sparande, ökar amorteringarna på befintliga lån eller kanske unnar sig någon extra utlandsresa där man unnar sig ännu dyrare viner och mat.
Hade regeringen i stället valt att satsa pengarna på de grupper som har störst behov av ekonomiskt tillskott så hade den inhemska efterfrågan ökat i avsevärt högre grad. Den som lever på marginalen och inte kan unna sig någon form av guldkant på tillvaron omsätter en mycket stor andel av en inkomstökning i direkt konsumtion, och då framförallt inhemsk konsumtion. Man köper mer och dyrare mat, köper kapitalvaror som man inte kunnat titta åt tidigare och kanske till och med unnar sig ett restaurangbesök på någon av de lokala restaurangerna.
Försäkringskassan har i undersökningar konstaterat att åttiotusen barn i Sverige lever i familjer som tack vare barnbidraget lyfts upp över normen för skälig levnadsstandard. En höjning av barnbidraget skulle i dessa familjer direkt omsättas i konsumtion. Med dagens nivåer inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen skulle höjda ersättningsnivåer få samma effekt i form av ökad efterfrågan på varor och tjänster.
Men satsar regeringen där pengarna gör mest nytta. Svaret är nej. I stället väljer regeringen att låta ideologi gå före effekt. Det är viktigare att minska skattetrycket och låta en alltmer välmående medelklass samla allt mer i ladorna än att verkligen ägna sig åt verklig stimulanspolitik som får de svenska hjulen att rulla snabbare. Det är det som är effekterna av den moderata arbetslinjen.