Sänkta löner är inte lösningen
ARBETSLÖSHETEN När IF Metall häromdagen slöt avtal med arbetsgivarna om introduktionslöner för ungdomar var den skyhöga ungdomsarbetslösheten ett av motiven till att IF Metall gick med på en lägre lönenivå för denna grupp än vad ordinarie avtal föreskriver som lägstalön.
Om arbetsmarknaden fungerade helt som andra marknader skulle lönesänkningar kanske fungera som en förstärkning av efterfrågan på arbetskraft. Men så enkelt är det inte.
Foto: Robert Lundberg
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det svenska lönebildningssystemet har också varit en av garanterna för stabiliteten på den svenska arbetsmarknaden då det bidragit till att såväl arbetsgivare som arbetstagare fått en större trygghet. Arbetsgivarna riskerar inte att utsättas för avtalsstridiga stridsåtgärder och för arbetstagarna säkerställs att konkurrens om arbetstillfällena genom lönedumpning inte förekommer på svensk arbetsmarknad. Detta har varit en win-winsituation som varit till gagn för såväl arbetsmarknadens parter som det svenska samhället i stort.
Samtidigt finns det debattörer som tar sin utgångspunkt i allmänna nationalekonomiska teorier och betraktar arbetsmarknaden som vilken marknad som helst och vill tillämpa marknadsmekanismerna fullt ut på arbetsmarknadens område. Även om det finns likheter mellan arbetsmarknaden och andra marknader är skillnaderna samtidigt stora. När sambandet mellan pris och försäljningsvolymer är en självklarhet på andra marknader är inte sambandet lika tydligt på arbetsmarknadsområdet.
Visserligen kan man med visst fog anta att arbetsgivarna i ett första skede skulle komma att anställa fler om lönerna vore lägre. När man studerar arbetsmarknader världen över så ser man att produktion i låglöneländer är mer personalintensiva än i länder med högt löneläge.
Men det behöver inte betyda att kortsiktiga lönesänkningar skulle leda till fler arbetstillfällen. Om alla branscher skulle försöka svälta sig ur en lågkonjunktur skulle detta påverka köpkraften hos konsumenterna. För vad är det som i särklass mest påverkar köpkraften i ett land, jo det är den totala lönesumman. Om man skulle använda lönesänkningsinstrumentet som konjunkturregulator skulle den initiala effekten bli att de som redan har ett jobb får sänkt köpkraft och därför efterfrågar mindre. Risken är stor att denna konsumtionsminskning blir kännbar för företagen före de hinner anställa fler så att köpkraften hålls uppe. Effekten blir då ett rationaliseringsbehov hos företagen på grund av en vikande marknad. Anställda får gå och köpkraften sjunker ytterligare. Vi är inne i en nedåtgående spiral för landets ekonomi. Baksidan av en sådan politik är också att omvandlingstrycket på företagen minskar. De kan sitta stilla i båten och riskerar då att tappa i konkurrenskraft.
En av tankarna bakom den arbetsmarknadsförsäkring som byggdes upp under förra seklet var just att motverka att kris på arbetsmarknaden skulle leda till kraftigt försvagad köpkraft. Nu är den dominerande tanken från statsmaktens sida att det ska svida ordentligt att bli arbetslös, och det gör att arbetslöshet får mycket större genomslag på köpkraften i samhället.
Sänkta löner är inte lösningen på arbetslösheten. Att arbetskraften konkurrerar med lägre löner riskerar att urholka köpkraften och förstärka krisen. Arbetslöshetskrisen kräver helt andra lösningar.