Alliansen försöker nu trumma in i väljarna att det går att sänka skatterna och ändå bevara välfärden. Vid en stor samling för Moderaternas valarbetare nyligen sa Fredrik Reinfeldt: ”Samtidigt som vi sänkt skatter för vanligt folk har vi sett ökade satsningar i kärnan av den svenska välfärden på över 40 miljarder.”
Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv (SN) har villigt ställt upp och lagt fram en rapport för att styrka regeringens påstående:Sänkt skatt urholkar inte välfärden, hävdar SN.
Det här är ett oseriöst dribbel med ord och siffror. I den samhällsvetenskapliga forskningen råder bred enighet om att begreppet välfärd rymmer både verksamheter (vård, skola, omsorg) och trygghetssystem som ekonomiskt stöttar människor i utsatta lägen (arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring).
När Moderaterna och SN struntar i den etablerade definitionen och enbart talar om verksamheterna blir resultatet förvirrande och missvisande. Avsikten är uppenbar, för bara genom att plocka ut vissa siffror och bortse från andra går räknestycket ihop.
Enkelt uttryckt kan man nämligen säga att alliansens skattesänkningar finansierats med stora nedskärningar i trygghetssystemen. Verksamheterna däremot har sluppit de vassaste sparknivarna. Sammantaget blir konsekvensen att välfärden i stort urholkats.
Att medborgarna inte tror på alliansens argumentation om skatten och välfärden är uppenbart. Men de tror inte ens att verksamheterna sluppit besparingar, det visar den framväxande kritiken mot brister i vård och omsorg och sjunkande resultat i skolan.
Reinfeldt talar om satsningar, medborgarna upplever försämringar. Hur går detta ihop?
En förklaring kan vara att det verkligen är fråga om en försämring. 40 miljarder i ökade anslag till vård, skola, omsorg behöver ju inte betyda att prestationerna därför ökat. En rapport från Sveriges kommuner och landsting nyligen kom fram till att kostnaderna för välfärdsverksamheterna – även med häsyn tagen till demografin – ökat 2005-2012. Men inte heller där är man säker på att prestationerna ökat. I förskola och skola, ja, mer tveksamt inom äldreomsorg och vård. Pålitliga mått saknas helt enkelt.
Ett annat skäl till glappet mellan Moderaternas och SN:s välfärdsbild och den allmänna uppfattningen är förväntningarna. En explosionsartad utveckling av privat konsumtion (smarttelefoner, semesterresor, o s v) väcker förväntningar om standardhöjningar också i offentlig sektor. Med stigande standard vill vi avsätta en större andel av våra inkomster till hälso- och sjukvård.
Den stora frågan är i vilka former det ska ske. Ska vi göra det gemensamt så att alla får del av en förbättrad välfärd? Eller ska de som kan betala ur egen ficka? Eller med någon blandning av båda?
Det går att bevara den gemensamma välfärden – men att det skulle kunna ske genom sänkta skatter är struntprat.