Frågan om en samtyckesreglering i våldtäktslagen är en uppmärksammad politisk fråga just nu. På flera håll i landet har det hållits manifestationer mot sexuellt våld där krav på en samtyckesreglering i lagstiftning framförts.
I dag är det endast Socialdemokraterna och Moderaterna som står kvar på motståndarsidan. Argumenten mot en samtyckesreglering är svaga. Detta blev uppenbart när justitieminister Beatrice Ask deltog i SVT:s Agenda i söndags kväll. Hennes starkaste argument mot en samtyckesreglering var nämligen att det ändå skulle bli så många friande domar. En samtyckesreglering skulle därmed inte ha någon nämnvärd effekt.
Lagstiftning har inte enbart ett värde som måttstock för utkrävande av straff. En lagstiftnings egentliga värde kan inte heller mätas i antalet fällande domar kontra friande. Ett av lagstiftningens största värde ligger i dess normbärande karaktär.
Skärpt lagstiftning genom införande av en samtyckesreglering innebär en stark markering av samhällets normer i denna fråga och markeringen att en kvinnas nej är det avgörande för när en våldtäkt ska definieras som våldtäkt. Det skulle bli otvetydigt att en kvinnas nej i alla lägen ska tolkas som ett nej.
Det är inget annat än ett misslyckande för samhället att sex unga män som låst in en femtonårig flicka och sedan alla haft sex med henne kan frias för att domstolen inte kan fastställa att hon tillräckligt tydligt markerat sitt nej. Ett lika stort misslyckande är det att en man kan frias från anklagelsen om våldtäkt bara för att han hävdar att han trott att kvinnans nej var en del av en sexlek.
Båda dessa fall visar att ett krav på samtycke i lagstiftningen är en absolut nödvändighet.
Att justitieministern inte vill införa en samtyckesreglering bara för att det inte skulle ge tillräckligt många fällande domar är minst sagt anmärkningsvärt. I konsekvensens namn borde hon väl då ifrågasätta hela våldtäktslagstiftningens legitimitet med tanke på att det enligt Brottsförebyggande rådet begås 36 000 sexövergrepp per år och att antalet fällande domar årligen ligger kring 200. Det är väl sannerligen tur att justitieminister Beatrice Ask (M) inte är särskilt konsekvent i denna fråga.
Den misstro och det ifrågasättande som kvinnor alltför ofta möter när de anmäler sexövergrepp är inget annat än en andra kränkning. En del kvinnor upplever det till och med som en ”andra våldtäkt”. Den behandling som de utsätts för av det rättsväsende som borde stå på deras sida kan sätta spår för livet med misstro mot det manligt styrda samhället som naturlig följd.
Att införa en samtyckesreglering i lagstiftningen är ett steg i rätt riktning, och lägger en grund för förändring av attityder och värderingar. En lagstiftning som klart och tydligt markerar att ett nej alltid är ett nej skulle på sikt ändra både männens beteende och domstolarnas agerande.
Värdet av det kan endast mätas i färre sexuella övergrepp – inte i antalet fällande domar. Det borde också Beatrice Ask, Moderaterna och framförallt det socialdemokratiska partiet också förstå.