När jag i tisdagens ledare skrev om de tankar om en utökad rätt till förskola för barn till arbetslösa, som den socialdemokratiska arbetsgruppen mot barnfattigdom, ringde det tidigt på morgonen på min telefon. Det var en kvinnlig förskollärare som ville berätta om sina upplevelser av förskolan, politikers dubbla budskap kring förskolan och om förändrade attityder till förskolan från föräldrars sida.
Man kan nog beskriva kvinnan som såväl frustrerar, uppgiven som upprörd. När man hörde vad hon hade att säga så är det lätt att förstå hennes känslor. Det var nämligen ingen rosenskimrande bild hon gav. Tyvärr är det väl också så att jag känner igen bilden från min egen tid som rektor för en förskoleverksamhet. Eftersom detta ligger en bra bit bak i tiden så är problemen inte nya, men de har sannerligen förstärkts genom åren.
Kvinnans upplevelse av verksamheten handlade mycket om att pressas från alla möjliga håll. Politikerna pressar på från sitt håll med hårdare krav på verksamheten utan att tillföra tillräckligt med resurser för att göra det möjligt att leva upp till alla krav. Från andra hållet pressar föräldrarna på för att få sina behov tillgodosedda. Någonstans i mitten står så förskollärarna och barnskötarna och ska försöka att tillfredsställa alla dessa behov samtidigt som de ska fullgöra sitt viktigaste uppdrag - att se till att uppfylla barnens behov och stimulera dem maximalt i deras utveckling. Inte undra på att hon och hennes kolleger känner sig hopträngda där i mitten. Att då på morgonen få läsa att den socialdemokratiska arbetsgruppen, och även jag, tycker att det är en bra idé att barn till arbetslösa ska få vara längre tid i förskolan, och att dessutom den allmänna förskolan ska gälla redan från två års ålder var liksom en droppe för mycket i den till brädden fyllda bägaren. Hon var bara tvungen att ringa och få berätta vad hon kände. Och det är jag glad för att hon gjorde, även om jag redan kände till det mesta. Men det är alltid nyttigt att bli påmind igen.
Hon ville också berätta om de förändringar i synen på förskolan som hon upplever har kommit på senare tid. Ett exempel hon tog upp var en informationsbroschyr som Piteå kommun tagit fram i ny version för en tid sedan. I den gamla versionen så poängterades det tydligt att förskolan var ett komplement till föräldrarna när det gällde barnets utveckling. Föräldraansvaret lyftes alltså fram i ljuset på ett klart och tydligt sätt. I den nya versionen nämns föräldraansvaret närmast i förbifarten. Detta oroade henne mycket, eftersom hon upplever att föräldrarna i allt högre grad lämnar över ansvaret till förskolan och dess personal. Jag blev inte direkt förvånad över att höra detta eftersom vårt svenska samhälle allt mer kommit att präglas av en fixering på det egot i allt högre grad. Jag har rätt att kräva... Jag har rätt att få...
Ett annat exempel hon tog upp var att alltför många föräldrar jagar tid på förskolan på motsatt sätt mot förut. Då var ambitionen hos de flesta föräldrar att inte ha barnen på förskolan längre tid än nödvändigt. Nu är det vanligare att man hör: Har jag rätt till den tiden ska jag också nyttja den. Detta får till följd att barnens vistelsetider förlängs och att det blir allt mindre tid under dagen när barngrupperna är mindre. Barnen får kortare tid när det är lugnare på avdelningarna. Att då få läsa om att någon tycker att barn ska få vara längre tid på förskolan fastän en eller båda föräldrarna inte jobbar måste ha känts som ett slag under bältet, utifrån den verklighet man befinner sig.
Allt detta kokar ner till att diskussionerna om förskolans förutsättningar och resurser måste upp högre på dagordningen. Jag tror på förskolan och dess fantastiska möjligheter att utjämna skillnader i livsvillkor, men då måste förskolans personal kunna få bedriva en verksamhet som faktiskt också kan sätta barnets bästa i centrum. Det vore därför välkommet med fler röster från verksamheten ute i debatten. Era erfarenheter, idéer och tankar måste också få komma fram i debatten. Så gör er röst hörda!