Samma allians som förr
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu börjar vi uppleva det samma. Tyvärr går inte hut hem i politiken alla gånger, men visst börjar vi se tecken på något som i sämsta fall kan utvecklas till något som liknande vad regeringen Bildt lyckades åstadkomma på sina korta tre år vid makten.
Så gick det också som det gick. Efter 1982 års kraftfulla socialdemokratiska devalvering, på hela 16 procent, släpptes det efterhand på tyglarna. De offentliga utgifterna ökade. Den svenska ekonomin drogs in i en inflationsspiral uppåt, kronan var övervärderad. Vi fick en kostnadskris.
När Palme 1982 kom tillbaka efter de borgerliga regeringsåren fanns krav på en traditionell socialdemokratisk politik och en positiv ekonomisk utveckling. Chockterapi och reformer blev programmet. Ett program som Ingvar Carlsson tog över. Med facit i hand är det inte svårt att se att en hel del gick snett. Den snabba, och i eftermälet något slappa, avregleringen av kreditmarknaden kom dessutom som extra påbröd.
När regeringen Bildt sedan tog över inleddes det vanliga inbördes kivandet. Den borgerliga fyrklövern hade svårt att hålla sams. När det krävdes krafttag för att räta upp ekonomin gjordes för litet. Hellre skruvade man upp förväntningarna och utgifterna. Anne Wibble var ingen stark finansminister.
Inflationen brakade otyglat iväg liksom räntan. Massarbetslösheten blev en reell verklighet. Något liknande hade Sverige inte upplevt sedan 1930-talets krisår.
Ansvaret för vad som skedde kan fördelas. 1980-talets ekonomiska optimism levde kvar in i Bildt-regeringens tidiga 90-tal. Krispaketen kom för sent och vägde för lätt. Åren med Bildt blev till ett samhällsekonomiskt moras. I ett kompromissernas kanslihus tog det tid till beslut. När de slutligen kom var det för sent.
Det var en ny socialdemokratisk regering, då med Göran Persson som finansminister, som fick dra åt tumskruvarna. Så sakteliga har sedan välfärdsrevorna reparerats. Men nu ökar orättvisorna igen. Den välfärd vi tillsammans byggt ifrågasätts av högeralliansen. Som pekar med hela handen mot dem som är utan jobb, är sjuka eller förtidspensionerade.
Orosmolnen börjar nu torna upp sig. Inflationen ökar, jobben blir färre allt medan alliansregeringen genomför en politik som inte har medborgarnas stöd. Skattesänkningar som tveklöst gynnar ett höginkomsttagarskikt sticker i ögonen. Samtidigt kapar landets direktörer åt sig allt vad de kan. Girigheten och arrogansen har fått flera ansikten sedan valet 2006.
I september får vi veta om Riksbanken höjer räntan med ytterligare 0,25 procent. Sannolikheten är stor. Och vad innebär det? Enkelt uttryckt att hushåll med stora lån för ökade kostnader liksom alla andra. Den av högeralliansen som omhuldade skattesänkningen är uppätna innan de är genomförda. Allt medan människors skyddsnät ånyo blir allt ihåligare.