Samhällsgemenskap mot klassamhälle
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I en berättelse skapas en konflikt om vad som står på spel, värderingar premieras om vad som är rätt och hur verkligheten bör se ut.
Alla valrörelser har sina floppar och komiska inslag. Fast jag bara var tretton år minns jag fortfarande Centerpartiets stolpskott i valrörelsen 1998 när partiets politik skulle kommuniceras med en bild på partiordföranden och rubriken"Det här är Lennart".
Fast det var ju på den tiden då Centerpartiet fortfarande ville profilera sig som ett mittenparti utanför blockpolitiken. Ändå kan 2010 års centerkampanj knappast hyllas som ett superideologiskt inlägg i debatten. Kanske är centerpartiets problem 2010 samma som det var 1998, att man sedan länge inte har någon politik att kommunicera?
Det mest komiska och bisarra inslaget i årets valrörelse måste ändå vara Kristdemokraternas kampanj där Göran Hägglund syns på bilder tillsammans med vilda djur. I en intervju menar partiets kommunikationschef att detta är ett sätt att utmåla kontraster mellan mänsklig moral och djungelns lag. För ett parti som KD, som i opinionsmätning på opinionsmätning ballanserar på tröskeln till riksdagen, är det nog viktigt för självförtroendet att se sig själva i spegeln och fråga sig vilka man är innerst inne.
Om det är det Göran Hägglund och partistrategerna gjort när de formulerat sitt anti-djuriska budskap är det nog inte mer än rättvist att de tömmer sina bänkar i riksdagen och tar bussen hem till Jönköpings kommunfullmäktige.
Ett borgerligt parti som ändå lyckats väl med att förknippas med vissa politiska förslag är Folkpartiet. I intervjuer syns partiordförande Jan Björklund ofta argumentera för striktare regler och hårdare repressalier i skolelevernas arbetsmiljö. Ökade lärarresurser och stöd till eleverna nämns endast när detta stigmatiseras som slösaktigt flum. Lägg därtill importerad islamofobi från danska och amerikanska valrörelser så har folkpartisterna lyckats betydligt bättre med valrörelsen än de andra borgerliga stödpartierna.
De gamla nya moderaterna har hittills tagit en ganska skön sommar och kopierat tidigare statsminister Göran Perssons strategi om att försöka leva på att tala högt och mycket om regeringsduglighet utan att säga så mycket annat. När slutspurten nu närmar sig har de babyblå plakaten dammats av och det traditionella socialdemokratiska värdeordet "tillsammans" anammats som främsta devis. Frågan är bara om inte de nya gamla nya moderaternas uppenbara sossekomplex fungerar en valrörelse till?
Efter fyra år med massiva skattesänkningar för de rikaste, massarbetslöshet, slakt av socialförsäkringssystemet, stora utförsäljningar av samhällelig egendom och nedskärningar i välfärden upplevs nog de nya moderaterna mest som en sliten fyra år gammal sommarplåga.
Tillsammans med sina stödpartier representerar de ett politiskt alternativ med tomma ord utan någon uttalad nyanserad vision för framtiden men med ett mörkblått register över fyra års regeringsinnehav.
Mot detta står en samlad rödgrön opposition som fick talat om för sig att de inte har någon trovärdighet utan ett uttalat alliansamarbete. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har samlat sig och levererat en gemensam berättelse för valet 2010:
Sverige är i dag ett orättvist samhälle där arbetslösheten och klasskillnaderna ökar. Men en stark samhällsgemenskap kan bryta den ojämlika utvecklingen och skapa bättre förutsättningar för unga att skapa sig en framtid, familjer att hålla ihop och äldre att åldras med värdighet. Framtiden måste skapa gemensamt med ett löfte om solidaritet och frihet genom rättvisa.