När LO studerar inkomstklyftorna mellan den maktelit som sitter högst upp i hierarkin i de tre maktsfärer som näringslivet, politiken och byråkratin utgör är trenden över tid mycket tydlig. Allt sedan 1980 har inkomstklyftan mellan de som styr och de som styrs ökat. Om man tar och klumpar samman alla dessa tvåhundra maktmänniskor så ligger deras genomsnittliga inkomst sjutton gånger högre än vad den genomsnittlige industriarbetaren tjänar. 1980 var maktelitens inkomster i genomsnitt fem gånger så hög som en industriarbetares.
Tittar man närmare på de olika maktsfärerna ser man att skillnaderna mellan de olika maktgrupperna är stora. De femtio direktörer i näringslivet som ingår i undersökningen har exempelvis en årslön som ligger på fyrtiosex industriarbetarlöner. Det innebär att den genomsnittlige direktören i undersökning har en industriarbetares hela livslön i årslön. 1980 hade näringslivsdirektörerna i makteliten i genomsnitt nio gånger så hög lön som en genomsnittlig industriarbetare. Makteliten i den politiska sfären har ungefär fem industriarbetarlöner i årslön och inom byråkratisfären ligger årsinkomsten åtta gånger så högt som för industriarbetaren.
Självklart ger LO:s undersökning ingen heltäckande bild av inkomstklyftorna i vårt land. Men rapporten ger ytterligare näring till de diskussioner som förs kring de växande klyftorna i vårt land, framförallt mellan de som står på golvet och jobbar och de som sitter i toppen och styr. Vårt svenska samhälle riskerar att slitas isär på ett sätt som inte gagnar en långsiktigt stabil utveckling i vårt land. När klyftorna vidgas riskerar sammanhållningen att minska. Det är precis detta vi ser i Sverige i dag. Allt mer delas samhället upp i ett vi och i ett de. Vi som jobbar och gör rätt för oss kontra de där som går på bidrag och snyltar. Vi svenskar kontra de där invandrarna. Vi som är friska och de som är sjuka och belastar samhället. Visst känns motsatsparen igen - även av oss som inte vill ställa upp på den tudelning av samhället som de andra vill åstadkomma.
Det finns en rad problem med att använda LO-rapporten som utgångspunkt för en fördjupad debatt kring klyftorna i vårt samhälle. Ett är att klyftorna beskrivs som en relation mellan industriarbetarens lön och makteliten. Visserligen fungerar detta så länge som man endast vill beskriva en utveckling över tid. Men ska man studera skillnaderna vid en given tidpunkt så är verktyget oerhört trubbigt. De verkliga inkomstklyftorna är avsevärt större, och har vuxit avsevärt mycket snabbare än vad denna rapport visar. Om man också inkluderar arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och lågavlönade grupper i en liknande modell skulle resultaten vara än mer skrämmande. Man kan faktiskt fundera över varför LO inte också inkluderar andra grupper än industriarbetarna i en sådan här undersökning. Det vore ytterst intressant att se också hur inkomstrelationen mellan makteliten och en handelsanställd sett ut. Men LO kanske inte riktigt vill visa upp hur lönerelationerna mellan den mansdominerade löneeliten inom LO-kollektivet och den kvinnodominerade delen av LO förändrats under samma tid. Här kan LO göra läxan bättre till nästa gång.
Oavsett i vilken utsträckning LO-rapporten kan göra anspråk på sanningen så borde den fungera som en varningsklocka för alla de som värnar om den svenska modellen och det svenska samhällsbygget. Blir klyftorna alltför stora kommer det sammanhållande kittet i vårt svenska samhälle att vittra sönder. Det vore katastrofalt. Frågan är bara om en herre som Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv inser sprängkraften i en sådan utveckling.