Jag satt och klickade mig runt på nätet häromdagen och hittade ett väldigt fint klipp på Youtube som jag fi ck upp ögonen för. Klippet handlade om barn, fruar, makar eller andra anhöriga som överraskades av någon som står dem nära och som varit borta ett tag. Ja, det låter kanske inte som ett speciellt klipp men klippet kändes i hela hjärtat. Barnen blev i det första ögonblicket helt stela av förvåning men sedan släppte allt och de blev alldeles gråtfärdiga, de släppte allt de hade i händerna och rusade fram till sina pappor eller mammor. Ögonen var fyllda av tårar hos barnen, en del barn föll bara ihop i deras famnar men man kunde fortfarande se en otroligt stark lycka och glädje i barnens och de anhörigas ögon.
Det handlade om amerikanska soldater som varit ute på mission och nu äntligen roterat av och fått komma hem. Soldater som varit borta från barn, fru, make eller andra nära anhöriga under lång tid och under påfrestande förutsättningar. Soldater som nu äntligen fått komma hem till sina nära och kära.
Jag brukar själv ibland få se och uppleva samma ögonblick som i klippet på Youtube i verkligheten när jag går genom resecentrum här nere i Skövde. Många gånger har jag passerat när några av våra svenska soldater kommit hem från Afghanistan. Soldaterna kommer rullandes ner på led i rulltrappan, stiliga i sina ökenuniformer och sina baskrar. Där nere står familjen och väntar på att bara få slänga sig runt halsen på en saknad familjemedlem. Just de stunderna när det händer så brukar jag alltid stanna av en stund och bara titta. För finns det så mycket annat som är så vackert som mötet mellan människor som älskar varandra och som saknat varandra och som fått leva isär under en längre tid?
De män och de kvinnor som åker iväg på mission lämnar alltid någon kvar här hemma. De lämnar barn, fru eller man, bror eller syster, mor eller far. De åker iväg på ett uppdrag som de själva tror på till hundra procent, precis som en lärare som åker till skolan för att lära en yngre generation nya saker, en undersköterska som åker till äldreboendet för att ge de äldre lite omvårdnad eller en plogförare som åker ut och plogar för att vi ska ha plogade vägar att ta oss fram på.
Men det finns en skillnad enligt mig som gör soldaternas tillvaro lite annorlunda jämfört med oss andra. Vi andra kommer hem efter jobbet nästan varje dag, vi kan äta vår middag med våra familjer och prata om hur dagen har varit men soldaterna vet för det mesta att det snart är dags att åka iväg igen. Detta sker kanske främst i Amerika där militären ofta är en soldats andra familj. Men det händer här i Sverige också. Soldaterna kommer hem men packar snart igen för att åka iväg på nästa mission.
Då kan man ibland undra varför soldaterna väljer att packa och åka iväg igen och varför de väljer att utsätta sig själv och sin familj för de påfrestningar som det faktiskt innebär. Men soldaterna vet vad de gör. De åker iväg för att de vet att deras närvaro i krigs- och konfliktdrabbade länder gör skillnad, för att de vet att deras insatser är viktiga och soldaterna vet och uppskattar den lycka det innebär att få komma hem till sina familjer och spendera tid tillsammans. Något som vi andra bör uppskatta lika mycket ...