LEDARE: Säkerhet i en ny värld

När Berlinmuren föll 1989 och det kalla kriget förpassades till historiens skräpkammare förändrades över en natt den säkerhetspolitiska situationen för Sverige och övriga Europa. Ett väpnat angrepp mot vårt land känns i dag som mycket avlägset. Inte minst efter EU:s utvidgning. Den gamla svenska hotbilden österut med ett massivt invasionsförsvar är ett minne blott. Vårt försvar har bytt kostym om än byggt på det nationella försvarets grund. Och det ganska raskt. I dag handlar det om insatsstyrkor och en stående utlandsstyrka. Allt färre behövs i försvaret. På gott och ont. Traditionalisterna vill gärna se ett fortsatt starkt försvar medan de som hittat färdriktningen i den nya säkerhetspolitiska verkligheten hellre ser till kvalitet, utrustning och beredskap än till antalet huvuden i försvarsorganisationen. Uppvaknandet kom säkert något plötsligt för de många kommuner som förlitat sig på att just deras militära förband skulle finnas på plats i all evighet, men också för många anställda inom försvaret som sett svensk försvarspolitik cementerad för all framtid. Den stora nedläggnings- och omstruktureringsvågen är till stora delar genomförd. En tröst är att Sverige inte är ensamt om att skära i försvarskostnaderna. I samtliga länder i Västeuropa har en anpassning skett till den nya tidens krav och förutsättningar. Omstruktureringen av försvaret kommer dessutom att fortsätta. Allt enligt försvarsminister Leni Björklund. Det moderna svenska försvaret ska kunna möta nya hot från terrorgrupper över IT-sabotörer till att medverka vid akuta flyktingsituationer i samband med lokala krig eller vid naturkatastrofer. Till detta kommer den militära krishanteringen inom EU, där Sverige i dag har en roll. Svenska militärer och diplomater är också med när övergripande säkerhetspolitiska frågor diskuteras inom EU:s ram. Målet är att EU i en framtid ska kunna sätta in en styrka på 60 000 man för fredsbevarande operationer. Samtidigt är det viktigt att poängtera att alliansfriheten har ett mycket starkt stöd hos det svenska folket och att ett medlemskap i Nato därmed måste avvisas. Kostnaderna för förvaret har trots förändringarna legat i stort sett konstant under de senaste åren. I andel av BNP ( bruttonationalprodukten) har omkring två procent gått till försvaret. Den nivån bibehålls så gott som intakt. På sikt sker självfallet en besparing. Det som sker är alltså inget hasardspel med svensk säkerhetspolitik, utan en nödvändig anpassning till den säkerhetspolitiska verklighet som omger oss. Smärtsam för dem som drabbats av det omfattande omställningsarbetet, men nödvändigt för att vi ska ha en topputrustad försvarsmakt anpassad till den nya tidens krav. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik kommer stegvis att anpassas till EU. Därmed har den svenska neutralitetspolitiken hamnat i politisk kyla. Numer är doktrinen att vi är militärt alliansfria för att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde. Världen är naturligtvis inte fri från väpnade konflikter. Militära allianser finns runt omkring oss. Med Nato som den mest näraliggande, och där Sverige som icke medlem ändock finns med i gemensamma övningar och i det säkerhetstänkande som Nato-sfären omfattar. Alliansfriheten innebär att Sverige kan stå fritt från olika bindningar. Vi kan med trovärdighet arbeta för fred och nedrustning. Inte minst på kärnvapenområdet. Därför är det tragiskt att Sveriges roll som förespråkare för en aktiv utrikespolitik, inte minst gentemot tredje världen och i kampen för demokrati, hamnat i sådant bakvatten som den gjort.

Ledare: Säkerhet i en ny värld

FÖRSVARSFRÅGOR. När Folk och Försvar träffas i Sälen hamnar också de säkerhetspolitiska frågorna på den politiska dagordningen. Från borgerligt håll talas det om Nato-medlemskap medan regeringen slår vakt om alliansfriheten. Sverige befinner sig i en ny situation.