Sahlin måste börja skryta
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inför valet i september nästa år trappas nu de politiska utspelen och mediernas bevakning av de politiska partierna upp. I centrum av mediernas berättelse om det politiska livet placeras statsministern Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Dessa kommer att matchas mot varandra om vem som formulerar sig bäst, vem som är roligast, vem som kan vara mest personlig med mera.
Titt som tätt presenteras mätningar om vem av de två statsministerkandidaterna som anses ha störst förtroende som statsminister. Och dessa förtroendeundersökningar visar alltjämt på ett större förtroende för statsminister Reinfeldt. Senast var det DN/Synovates mätning som bland annat visade på att Reinfeldt har ett större förtroende som statsminister, även bland de rödgröna väljarna.
Opinionsmätningar är inte helt oproblematiska, den sittande statsministern brukar i regel anses ha ett större förtroende än oppositionsledaren. Så var det även när Göran Persson utmanades av först Bo Lundgren och sedan Fredrik Reinfeldt. En statsministerkandidat är inte enbart beroende av att uppfattas som en duglig statsminister. Dessutom är Mona Sahlin den första socialdemokratiska partiordföranden som väljs i opposition sedan Per Albin Hansson valdes 1925. Vilket givetvis är en ovan situation både för det socialdemokratiska partiet och dess väljare.
Samtidigt som förtroendemätningarna visar på fördel Reinfeldt får de tre oppositionspartierna fortsatt större stöd bland väljarna än de fyra borgerliga regeringspartierna, när mätningar om partisympatier görs. Bland 18 till 23-åringarna leder oppositionen stort med ett stöd på närmare 60 procent, enligt Sifos senaste mätning. Detta är givetvis hoppfullt för den rödgröna oppositionen, men framför allt för den politiska debatten. För resultaten av dessa mätningar visar på att det politiska innehållet har en större betydelse än yta och personfixering.
Nästa val handlar om fler och viktigare frågor än vem som ska vara statsminister. Men det är uppenbart att Mona Sahlin och Socialdemokraterna har en pedagogisk utmaning. Vid sidan av sakfrågorna och synen på framtiden måste Sahlin uppfattas som en statsministerkandidat redo för uppdraget. Detta görs inte genom fler mysiga privata samtal i tv-sofforna eller påkostade personvalskampanjer. Mona Sahlin måste påminna väljarna om sin långa karriär i politiken och göra sina erfarenheter relevanta i sakfrågorna. När Sahlin diskuterar hanteringen av den ekonomiska krisen ska hon tala utifrån sina erfarenheter från sitt uppdrag som biträdande statsminister i mitten av 1990-talet, då hon var med och sanerade den svenska ekonomin.
I debatten om välfärdens fortsatta finansiering ska Sahlin tala i egenskap av tidigare socialminister Och kommer omställningen till ett mer ekologiskt hållbart samhälle upp till diskussion, ska Sahlin tala utifrån sina tidigare uppdrag som näringsminister, energi- och samhällsbyggnadsminister. Först då kan debatten om statsministerposten föras på ett sätt som långsiktigt tjänar allmänheten.