Ibland kommer idéerna till en krönika som serveread på silverfat. Så var det när jag satt och funderade på temat för den här krönikan. Ärligt talat så var inte inspirationen på topp. Feber i kroppen, nysningar som ekade mellan kontorsväggarna, en rinnande näsa och en förkylning som hotar att gå ner i lungorna gjorde inte saken bättre. Men så kommer plötsligt manna från himlen i form av ett upprört besök på mitt kontor.
Det är en av medarbetarna på tidningen som kommer instormande på kontoret med tidningsbilagan Norrbottens affärer i handen. Det syns på hela hennes uppenbarelse hur upprörd hon är, och det hörs också på hennes röst när hon frågar mig om jag läst bilagan som gått ut med vår tidning på morgonen. Något skamsen får jag erkänna att jag inte ens tittat i bilagan. Men det hade hon gjort. Det märktes med all tydlighet.
Det som hon sedan berättar är tyvärr inget som förvånar, men som just därför är än mer upprörande. Det handlar nämligen om osynliggörandet av kvinnor. För i gårdagens nummer av Norrbottens affärer, den näringslivsbilaga som Piteå-Tidningen, Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren gemensamt ger ut, lyser kvinnorna nämligen i stort sett med sin frånvaro. När det gäller krönikorna är det någorlunda jämne fördelning mellan kvinnor och män. Den kvinnliga näringslivsredaktören Anneli Hanno har skrivit en och Cecilia Hjelte, vd på Ericson & Hjelte, har skrivit en. De ackompanjeras på krönikefronten av tre män.
Det är i de redaktionella texterna som kvinnorna i det närmaste osynlig görs. Räknar man enbart antalet texter så är resultatet nog skrämmande. Av tjugofyra redaktionella texter står kvinnor i fokus i fem. Det motsvarar cirka tjugotvå procent av texterna. I en sjätte artikel delas fokus mellan en man och två kvinnor. Räknar man välvilligt med denna kan man säga att kvinnor står i fokus i tjugofem procent av texterna. Än värre skulle resultatet bli om man räknar med det utrymme de olika texterna ges. Flera av texterna om kvinnor är nämligen relativt korta.
Visst är detta ett extremt grovt mått, och invändningarna mot att räkna procent av utrymme kan säkert finnas. Men problemen stannar inte därvid. Det blir nämligen riktigt intressant när man tittar på vilka verksamheter som lyfts fram och vilka som män och kvinnor kopplas till. När man tittar på de artiklar där män står i fokus så handlar det nästan uteslutande om tyngre verksamheter som åkeriverksamheten som fått Stora åkeripriset och blivit årets gasellföretag tre år i rad, taktillverkning i Kalix, hustillverkning i Altersbruk, framtagande av ytskikt i wolframkarbid i Luleå etc. Vad är det då för verksamheter som beskrivs när kvinnor lyfts fram? Hästmassage, make-up, skönhetsbehandlingar och återbruk av trasiga jeans är de affärsverksamheter som presenteras när enbart kvinnor står i fokus. I den femte artikeln lyfts Monica Äijä-Lenndin fram i egenskap av riksvinnaren inom Almis mentorsprogram. I den sjätte artikeln, där två kvinnor och en man lyfts fram handlar artikeln om deras roll som fastighetsägare i Boden.
Valet av verksamhet kopplad till kön förstärker alltså könsstereotyperna eftersom artikelvalet tenderar att förstärka cementerade könsmönster. Kvinnor ska hålla på med mjuka saker som skönhet, kläder och djur medan männen står för den tunga basen i näringslivet. I detta ligger ingen värdering av olika verksamheters värde. Alla företag behövs om vi ska klara framtiden. Men ingen ska behöva känna sig styrd mot vissa branscher utifrån kön. Tyvärr kan klavertramp som gårdagens näringslivsbilaga bidra till att förstärka sådana mönster. Det vore verkligen olyckligt.
Om Norrbotten ska bli det framtidslän man vill uppnå kan vi inte tillåta oss att falla in i de gamla nedärvda könsmönster som funnits sedan tidernas begynnelse. Det får helt enkelt inte se ut så här i en näringslivsbilaga från år 2012. Bilden av Norrbotten måste förändras i grunden. Först då kan vi möta framtiden med öppet sinne så att vi kan ta vara på all den kompetens som finns.