I Metro kunde man häromveckan läsa en mycket träffsäker kommentar kring läget i svensk politik just nu. Det var den liberale debattören Johan Norberg som krasst konstaterade att ”regeringen går till val på att inte sänka skatten och oppositionen på att inte höja den.” Naturligtvis är det att hårdra det hela från Norbergs sida. För visst finns det skillnader mellan partierna. Ändå är Norbergs konstaterande samtidigt alldeles för sant för att det ska vara bra.
Trianguleringen i svensk politik, det vill säga det faktum att de politiska partierna söker sig allt närmare varandra för att minska handlingsutrymmet för motståndaren, leder till en farlig utslätning av partiernas ideologier. Om man ska minska motståndarens spelutrymme måste man nämligen lägga sig rätt nära motståndarens ståndpunkt.
Teorin bakom triangulering bygger nämligen på antagandet att politiska val avgörs av mittenväljarna. Det gäller alltså att täppa till eventuella hål i den politiska mittfåran. Det anses mer ofarligt att lämna den egna ideologiska ytterflanken öppen och gå mot mitten än att göra ”fel” på den flank som ligger åt motståndarhållet. För Socialdemokraterna innebär tappade vänsterväljare ett mindre orosmoment än vad tappade mittenväljare utgör. För Moderaterna råder samma sak med de gammalmoderata högerväljarna. Skulle de gå till något annat borgerligt parti är det ett avsevärt mindre problem än om nyvunna ”nymoderater” vänder tillbaka över mittenlinjen i svensk politik.
Tyvärr bygger denna trianguleringsstrategin på ett antal historiska förutsättningar som nu avsevärt försvagas. Det viktigaste felslutet i trianguleringen är att det historiskt höga valdeltagandet i Sverige utgör någon form av naturlag. Detta trots att det svenska valdeltagandet sett över de senaste decennierna faktiskt sjunkit, även om valdeltagandet i ett internationellt perspektiv är fortsatt högt. Sett över tid har antalet väljare som inte tar aktiv ställning för något parti ökat. Andelen väljare som endera väljer att ligga kvar på sofflocket på valdagen, röstar blankt, eller som röstat på ”nonsenspartier” har helt klart ökat.
Andelen kärnväljare som troget röstar på samma parti val efter val minskar också, även om de två stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna fortfarande har större andel trogna kärnväljare än de mindre partierna. Såväl partibyten som röstsplittring mellan de olika valen blir allt vanligare.
Slutsatsen av dessa två förändrade förutsättningar i svensk politik borde få partistrategerna att fundera ett varv till kring det riktiga i att prioritera trianguleringen framför ideologiskt tydlighet. Sjunkande valdeltagande och ökad ”otrohet” bland väljarna borde få partistrateger inom båda blocken att förstå att val numera också kan vinnas genom att få upp människor från sofflocket och få de som delar partiets grundläggande ideologi att verkligen också rösta på partiet i stället för på något andrahandsalternativ eller rent utav gå över till andra blocket eftersom det upplevs som mer eller mindre ofarligt.
Om de politiska partierna i stället hade modet att tydligt måla upp de verkliga ideologiska skiljelinjerna i svensk politik skulle detta avsevärt höja den politiska temperaturen i vårt land och få väljarna att inse nödvändigheten av att välja sida ideologiskt sett. Men det handlar om att både vilja och att våga. Från moderat håll saknas viljan eftersom framgångarna för partiet kommit när partiet låter som några light-socialdemokrater, och från socialdemokratiskt håll om rädsla: Man vågar inte i grunden tro på att ett tydligare socialdemokratiskt budskap ska kunna locka fler väljare än man kommer att skrämma bort. Men dagens utslätade mittensörja spelar framför allt Sverigedemokraterna i händerna. Missnöjda vänsterväljare inom (S) är en klar måltavla för partiets populistiska missnöjesretorik medan besvikna högerväljare hos (M) bombarderas med gammalmoderat värdekonservatism för att lockas rösta på partiet. Allt för att vända bort blickarna från kärnan i den sverigedemokratiska grundideologin.
Socialdemokraterna måste nu ha modet att tala om ideologiska vägval för vårt land, så att det blir tydligt för var och en av oss hur stora skillnaderna verkligen är mellan ett blått styrt Sverige och ett socialdemokratiskt styrt rött Sverige. Först då kan partiet locka väljare från sofflocket och vinna tillbaka de väljare som i det utslätade politiska landskap som vi sett under det senaste decenniet faktiskt gått över till Moderaterna i tron att det inte var så farligt att testa de nya Moderaterna. Men då måste man våga tro på styrkan i den egna ideologin.