Rösträtt och parlamentarism, välfärdsstat och mänskliga rättighete, kan ses som ”uppfinningar” ämnade att säkerställa en lugn samhällsutveckling, göra folk delaktiga och ansvarstagande. Demokrati var helt enkelt ett sätt att undvika revolution.
Vår samhällsordning kan därför ses som en kompromiss mellan arbete och kapital, där arbetet länge var den starka kraften, som lovade hålla ordning på folkmassan mot att kapitalet delade med sig av vinsterna.
Statsministern satt på Harpsund och samtalade med kapitalisterna. Sen utgick påbud om vad som gällde. Oppositionen gnällde och sedan när blev det som rörelsen ville.
Ur detta kom den svenska modellens kärna, att Socialdemokraterna och storfinansen driver Sverige som en stor bruksort där alla drar sitt strå till exportstacken. Men så småningom utvecklades samhället i en riktning som kom att gynna kapitalets intressen. Balansen skiftade över till en global finansman och arbetet pressades tillbaka. När dessutom Sovjetväldet föll var spelplanen rätt annorlunda än i början av 1900-talet när revolutionera skakade världen.
Socialdemokratin var fortfarande vid makten, men fick nu anpassa sig efter en situation där kapitalet spelade första fiolen. Och vänsterns reaktion på detta var att bli konservativa, förbanna utvecklingen och alliera sig med dem som skydde förändring. Idévänstern blev en intressevänster.
Det som nu händer verkar vara en återupprepning av läget för drygt 100 år sedan. Men det vi ser är en revolution genom valurnorna. Dessa, som skapades för att förhindra folket från att löpa amok, från att göra revolution, har nu blivit ett instrument för den missnöjda och irriterade massan. Demokratin var ett sätt att få folk att stilla sin vrede, omvandla den till samhällsengagemang. Istället för att storma palatsen lärde sig folk mötesteknik. Tålmodigt övertalades folk att se sin situation gradvis förbättras genom arbete och reformer. Men nu är det slut med detta.
Tidigare dominerande produktionsplattformar är på väg att konkurreras ut. Civilisationer är på dekis. Och folket reagerar över hela världen genom att bli nationalistiska, söka starka ledare som pekar med hela handen istället för att mumla medietränade mumbojumbofraser. Det vi ser är att rösträtten används för att göra revolt.
Oavsett om Trump vinner eller inte kommer hans framfart att ha tippat över utvecklingen i en riktning som gör att vi åter får ta upp diskussionen om hur ett gott samhälle ska organiseras. Det som för oss varit självklart, att vi ska ha demokrati ordnad med rösträtt, riksdag och partier, kommer kanske inte att överges i första taget. Men ingenting tyder heller på att vi kommer att försonas från att också uppleva hur nya politiska krafter dyker upp och utmanar våra invanda föreställningar om hur makten ska utövas.
Några kanske skulle säga att detta redan har hänt. Att framtiden är här och nu. Men att vi inte ser konsekvenserna därför att vi tror att sånt som Putin, Trump, Åkesson och IS är tillfälliga undantag från den lugna lunk mot ökad välfärd som vi vant oss vid.