MARIA JACOBSON MARIA.JACOBSON: Risker och rättigheter

Svenska Dagbladets ledarkrönikör Thomas Gür är riktigt rolig när han 30 oktober försöker skjuta teorin om könsmaktordning i sank. Han vänder på resonemanget om att kvinnor missgynnas av den rådande ordningen och placerar i stället män som den förfördelade gruppen. Man skulle, menar han, kunna hävda att riskfördelningen mellan män och kvinnor gör att män gör farligare saker än kvinnor. De lyckade finns i toppen - därav har män mer makt. Män offras i krig och män hamnar på samhällets botten, därför är män exempelvis överrepresenterade i fängelserna. Män används helt enkelt av samhället för olika syften.
Men Gürs attack på könsmaktordningen faller på det faktum att kvinnor i verkligheten tar betydligt högre risker än män - även om det ofta sker i tysthet. Det är ingen hemlighet att hemmet är farligaste platsen för kvinnor. Könsbaserat sexuellt våld i konflikter och krig gör kvinnor till risktagare, om än inte frivilliga sådana.

Senast i veckan uppmärksammades våldet mot kvinnor i skuggrapporten Joint submission of Sweden’s first Univeral Periodic Reviw in May 2010, gjord av svenska FN-förbundet och ett femtontal andra organisationer. I maj 2010 ska Sverige att granskas av FN:s Råd för mänskliga rättigheter.
Rapporten pekar på en rad brister i Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, av funktionsnedsatta, av samer och romer fortgår. Hatbrotten ökar stadigt i antal, liksom det sexuella våldet mot kvinnor. Förfärande få fall går till domstol. Den samlade bilden ställer inte Sverige i så god dager som man önskar.

Det är snart ett år sedan den nya diskrimineringslagen trädde i kraft. En besvärande egenskap är att den i stort saknar krav på aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter. Rege-ringen skyllde på tidsbrist när lagen ändå sjösattes 1 januari 2009. Men man har också tillsatt flera utredningar som undersöker hur man mer konsekvent kan arbeta för mänskliga rättigheter och mot diskriminering. Exempelvis utreds möjligheten att inkludera tillgänglighet för funktionsnedsatta som diskrimineringsgrund. Likaså hur Konventionen för personer med funktionsnedsättning kan genomföras i Sverige. Ytterligare en utredning tittar på hur skyddet mot diskriminering på grund av
ålder kan stärkas.
Dessutom utreds om krav på aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter kan införlivas i lagen. På förfrågan yppar utredaren, Anne-Marie Morhed, att hon sannolikt kommer att föreslå att aktiva åtgärder ska finnas på alla diskrimineringsgrunder. Dessutom att arbetsgivare med fler än 24 anställda ska ha ett program för systematiskt främjande av lika rättigheter och möjligheter.

Diskrimineringslagen kan alltså skärpas - om regeringen vill. I direktivet till utredningen skriver integrations och jämställdhetsdepartementet att regeringen har för avsikt att förenkla för företagen. Och jovisst, företagare har i åratal vädjat om förenklingar - men mest handlar det om skattetekniska frågor, försäkringsfrågor och liknande. Det finns ingen anledning att tumma på just diskrimineringsfrågor och jämställdhet - så länge diskriminering och ojämställdhet existerar.

Vem ska då tillse att konventioner om mänskliga rättigheter efterlevs? Och att aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter genomförs? Kompetensen finns hos flera myndigheter idag, kanske främst hos diskrimineringsombudsmannen, DO. Ett alternativ är en ny myndighet.