Det verkar som om årets avtalsrörelse kan bli en av de mest besvärliga på länge. Från fackligt håll är kraven höjda reallöner, större inflytande på jobbet och större trygghet. Arbetsgivarna har svarat med skambud i finanskrisens namn. Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation vill frysa ingångslönerna och i stället för centrala löneavtal föra ned avtalsförhandlingarna på arbetsplatsen i lönesamtal mellan den enskilde löntagaren och chef.
Det är lätt att förstå att stridsviljan är hög på den fackliga sidan när det på arbetsgivarsidan blåser så tydliga antifackliga vindar. Detta späds på över den frustration som medlemmarna känner inför en situation där arbetsgivarna mässar om ansvarstagande i den ekonomiskt osäkra situation som råder samtidigt som direktörerna i många företag inte precis lever som de lär utan i stället skor sig både genom saftiga lönelyft och uppseendeväckande bonusar.
Inom de fackliga leden är man beredd att ta strid för att flytta fram sina positioner. Det är nödvändigt i en tid när arbetsgivarna uppträder allt mer samordnat och uppträdandet dessutom blir allt mer provokativt.
Det tidigare gällande avtalet inom industrins område har löpt ut och avtalslöst läge råder. Detta innebär att fredsplikten upphört. Även om varsel om stridsåtgärder verkar ligga en bra bit bort så skramlas det redan med hot och konfliktvapen. Svensk Näringsliv hotar med att riva upp den centrala försäkringsuppgörelse man preliminärt slöt med LO i förra veckan och som skulle garantera arbetsskadade ersättning från första dagen. Tonläget är alltså högt redan nu.
Det slutbud som medlarna lade är en bra utgångspunkt för fortsatta förhandlingar och utgör ett bra golv i förhandlingarna. LO:s lönekrav på 3,7 procent är kanske något orealistiska med tanke på hur världsekonomin utvecklar sig. Men tveklöst finns det utrymme för högre löneökningar än de 2,4 procent som nu erbjudits. Självklart måste de kommande löneavtalen vara ansvarstagande på så sätt att de inte får äventyra jobben.
Samtidigt måste det finnas någon form av samstämmighet mellan löneutvecklingen för de som gör jobbet på golvet och direktörerna i toppen. En undersökning som LO-tidningen gjort visar nämligen att löneutvecklingen för de hundra bäst avlönade direktörerna låg på 5,2 procent, vilket var cirka tre gånger så högt som löneutvecklingen för industriarbetarna. Samma undersökning visar att toppdirektörernas löner har stigit med 85 procent sedan år 2002. Industriarbetarens lön har under samma period stigit med 29 procent. Det är uppenbarligen så att principen "mycket ska ha mer" råder när löneutvecklingen för direktörerna bestäms i styrelsernas slutna sammanträdesrum.
Det kommer därför att bli intressant att följa avtalsrörelsens utveckling. De sötebrödsdagar som direktörerna har haft under lång tid gör att lyhördheten för återhållsamhet är liten bland arbetarna. De kräver att få sin rättmätiga del av kakan också, och är beredda att strida för detta. Risken för konflikter på arbetsmarknaden är stor!