Ring ut det gamla!
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det är kanske i själva verket något slags ångest inför året som kommer. Hur ska det året kunna bli lika intressant och spännande som det år jag lägger bakom mig? En oro inför vad som ska komma. Nu i år så har jag till min fasa insett att den här känslan kom långt tidigare än nyårsafton och därför bävar jag lite inför tolvslaget ikväll. Hur ska det kännas då när jag redan nu känner så här?
Jag känner ju tack och lov mig själv tillräckligt bra för att veta vad som spökar nu. Det är känslan av att bryta upp, och avsluta det som varit. Året som gått har ju minst sagt inneburit stora förändringar. Nytt jobb på en ny ort är ju en stor omställning. Men omställningen handlar ju om så mycket mer än så. En helt ny roll att leva upp till. Nya förväntningar och nya krav. Men det är ju också en stor del av spänningen med att börja på ny kula. Men visst känns det ibland som om jag vore ute på nattgammal is.
Men om man ska se saker i ett litet större perspektiv än bara det personliga så har ju året varit händelserikt. Sverige har haft ordförandeskapet i den europeiska unionen under det senaste halvåret. Visst har vi på svenskt vis klarat av det med bravur. Vi är ju vana att få saker och ting att fungera. Men inte kan man väl direkt säga att EU detta halvår har präglats av en svensk agenda precis. När jag funderar över vilka de svenska profilfrågorna varit så får jag tänka till ordentligt. Ur det perspektivet har inte det svenska ordförandeskapet varit lika lyckosamt. Vi har gått miste om vår chans att styra den europeiska dagordningen dit vi vill.
I inrikespolitiken har regeringen haft det riktigt motigt. Ett av två skitår, som det väl var Littorin som förutspådde. Drottning Elisabeth II talade om året 1992 som ett Annus Horribilis, och nog måste man väl säga att den moderatledda regeringen haft sitt Annus Horribilis. Under 2009. Diskussionerna om hur man hanterat SAAB och Vattenfall har verkligen skadat regeringen och då främst näringsminister Maud Olofsson. Jobbcoacherna har ju inte heller varit någon vinstlott för arbetsmarknadsminister Littorin, speciellt inte i kombination med den alltmer ökande arbetslösheten och då inte minst bland ungdomarna. Men det som verkligen gör regeringens år till ett Annus Horribilis är ju förändringarna i sjukförsäkringen och de konsekvenser detta fått för allvarligt sjuka människor. Här har regeringen visat färg ordentligt. Det är ingen tvekan om att det är samma borgerlighet som nu sitter vid regeringsmakten som det var förra gången. Man ser på människan på samma sätt. Det har allt fler också börjat inse.
Ur detta perspektiv så ser jag verkligen fram mot året som kommer. Jag önskar mig verkligen ett valår som präglas av långt mer ideologiska debatter än vad den förra gjorde. På så sätt blir skillnaderna mellan den socialdemokratiska samhällssynen och den moderata tydliga, men också skillnaderna i hur vi ser på människan. 2010 är året då vi har möjlighet att välja väg mot ett varmare och mer medmänskligt samhälle. Så låt oss ringa ut det gamla och ringa in det nya året 2010. Vi vänder blad och skriver förhoppningsvis en helt annan historia på det nya oskrivna ark som vi vänder fram.
GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR!