Beskedet från allianspartierna är tydligt. De är inte främmande för en bred överenskommelse för att säkerställa kvalitet, valfrihet och en strängare kontroll av samtliga aktörer i välfärdssektorn. Däremot är de avvisande till utredaren Ilmar Reepalus förslag om att avkastningen från privat välfärdsverksamhet ska begränsas till statslåneräntan plus sju procent på investerat kapital. De säger bestämt nej till ett generellt vinsttak.
Man kan tycka vad man vill om detta. Men det innebär att det saknas majoritet i riksdagen för något som liknar Reepalus modell. Allianspartierna (plus SD som motsätter sig en vinstbegränsning) förfogar över 190 av riksdagens 349 mandat – det vill säga en klar majoritet.
Jonas Sjöstedt (V) är dock föga bekymrad.
”Om det skulle visa sig att propositionen inte går igenom riksdagen, så blir det en valfråga 2018. Vi är inte rädda att gå till val på en debatt privatiseringar och en välfärd att lita på”, säger han i en TT-intervju.
Det är en inställning som väcker en del tankar om den rödgröna regeringen ska ägna sig åt resultat- eller plakatpolitik. Både valresultatet 2014 och alla aktuella opinionsmätningar visar att inget av de traditionella blocken har egen majoritet. Det betyder att det parti som vill utöva ett inflytande över samhällsutvecklingen är tvunget att kompromissa och komma överens med andra. Ingen kan räkna att få igenom sin egen politik till punkt och pricka.
Det innebär följande i frågan om vinstdrivande företag i välfärdssektorn: Antingen lägger den rödgröna minoritetsregering en proposition med Reepalus föreslagna vinsttak – och åker på storstryk i riksdagen. Eller så sätter sig regeringen faktiskt ned och resonerar med de borgerliga partierna för att få igenom någon form av reglering av välfärdssektorn.
Det första innebär att S och MP (plus V) överlämnar till andra att bestämma ramarna och villkoren för de privata företagen i välfärdssektorn.
Det andra alternativet innebär att de rödgröna partierna kan få igenom åtminstone delar av sina program och åstadkomma vissa resultat under mandatperioden.
För Jonas Sjöstedt och hans parti är det kanske en främmande tanke att kompromissa på det sättet. I Dagens Nyheter häromdagen skrev han om att risken för ”en urvattnad uppgörelse”. Men vad är bäst för vården, skolan och äldreomsorgen? Att medverka till en viss reglering för att få bort avarterna och de oseriösa aktörerna i välfärdssektorn? Eller att låta de borgerliga bestämma utvecklingen helt på egen hand?
Från min utgångspunkt är svaret givet. Det gäller att laga efter läge och försöka åstadkomma bästa möjliga resultat i det givna parlamentariska läget.
Med 31 procent av riksdagsmandaten kan Socialdemokraterna aldrig få igenom 100 procent av sitt partiprogram. Däremot kan partiet få igenom delar av sin politik genom att samarbeta och kompromissa med andra. Jag tror dessutom att det är en hållning som vinner i det långa politiska loppet. Människor brukar när allt kommer omkring ändå rösta på politiker som åstadkommer resultat, inte på dem som bara står vid sidan om och viftar med plakat.